Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Industriell Ekonomi och Organisation
fläckar på blanka ytor. Kvinnorna i gemen ha
avsevärt större benägenhet härför än männen. Vid
Sandviken, där man ju går särskilt grundligt tillväga vid
inplacering av arbetare, använder man en elektrisk
mätanordning för att fastställa den relativa
syrahalten. Jag vågar inte uttala mig om vilken vikt
kvinnornas egenhet i detta avseende bör tillmätas, då det
gäller deras arbete på verkstaden, men följderna
torde väl kunna förebyggas på lämpligt sätt.
En speciell svårighet möter, om det gäller att i
ett arbetslag utbyta endast vissa arbetare mot
kvinnor. Sådana fall kunna uppkomma exempelvis vid
järnverken. För att undvika detta bör en
omplacering av den kvarblivande manliga arbetskraften
planeras i detalj, så att kvinnorna kunna placeras på
mer lämpliga uppgifter. Även vid våra järnverk bör
man nämligen kunna finna sådana, I nödfall får man
beräkna att sätta två kvinnor i reserv för en man.
LO-representanterna kunde, som vi sett i
dagspressen, vid sitt besök i England konstatera, att de
engelska stålverken arbeta med 80 % kvinnor. I England
präglades före värnpliktens införande slagordet, att
bakom varje frontsoldat skulle stå 18 vapenföra män
i krigsindustrien. Nu ha de flesta av dessa 18
vapenföra utbytts mot kvinnor, äldre män och pojkar.
Utbildning av kvinnliga reserver. Rekrytering.
Om det sålunda får anses ovedersägligt, att
kvinnlig arbetskraft kan vid behov ersätta den manliga
vid industriellt arbete i vida större utsträckning än
vad man tidigare velat tänka sig, så får man dock
komma ihåg, att detta icke kan ske på visst
klockslag, utan att nödiga förberedelser vidtagits. Bl. a.
måste kvinnorna liksom för övrigt all ovan
arbetskraft erhålla viss förutbildning och träning. Ur
beredskapssynpunkt är det angeläget, att denna
utbildning i så stor omfattning som möjligt äger rum redan
under fredstid. Vem skall då ombesörja utbildningen
och hur skall den ordnas?
Arbetsmarknadskommissionen har i sina
beredskapskurser för verkstadsindustrien hittills utbildat
omkring 6 000 arbetare. Endast ett mindre antal
kvinnor, omkring 180, ha hittills utbildats, samtliga
till finmekaniker. Den 6 månader långa kursen
omfattar såväl praktisk som teoretisk utbildning.
Arbetstiden har omfattat fulla 48 t., varav 3 t,
yrkesteknik, 2 t. ritning och 1 t. material- och verktygslära.
Förväntningarna beträffande möjligheten att skola
kvinnor till mekaniskt arbete ha snarast överträffats
av resultatet. Individuellt har resultatet självfallet
varierat, men de flesta ha fått anställning inom
industrien och försvarat sin plats där. I många fall ha
de fått utföra ganska krävande arbeten, filning,
borrning, svarvning, fräsning etc. Efterfrågan från
industrien på denna arbetskraft är f. n. betydligt större än
tillgången.
Kommissionen planerar nu att i beredskapssyfte
utöka antalet kvinnliga kurser och att i dessa ta in
kvinnor, som äro villiga att, om så behöves, sedan
rycka in som reserver för män. Man har tänkt sig
att i dessa kurser främst utbilda kvinnor från
sådana industrier, som varken nu eller vid en
mobilisering kunna sysselsätta hela sin kvinnliga
arbetar-personal. Denna reservutbildning kan emellertid icke
bli så omfattande, att reservbehovet därigenom ens
tillnärmelsevis blir fyllt. Utbildningen kommer
dessutom att begränsas till mekaniskt arbete.
För industrien kvarstår alltså nödvändigheten att
själv sörja för att reservutbildning kommer till
stånd. Att detta kommer att kräva ekonomiska
utlägg och vålla vissa svårigheter är uppenbart. Vi
ha dock en del erfarenheter att bygga på även i detta
avseende. Sådan utbildning har nämligen, ehuru i
ringa omfattning, redan ordnats inom åtminstone
verkstadsindustrien.
Till en början gäller det ju för de olika företagen
att få fatt på kvinnor, som äro beredda att låta
utbilda sig för att sedan stå till disposition i händelse
av mobilisering. Som jag förut antytt, är det ur flera
synpunkter lämpligt att i första hand lita till de egna
anställdas kvinnliga anhöriga och övriga kvinnor
inom orten. Erfarenheten visar emellertid, att det
ibland kan vara rätt svårt att på så sätt skaffa
tillräckligt antal. Bl. a. har det framhållits, att de
kvinnor, vilkas män äro inkallade till militärtjänst,
icke äro intresserade av att få arbete, om också
endast tillfälligtvis, därför att de då riskera att gå miste
om familjebidraget. I detta sammanhang kan
nämnas, att den kommitté som sysslat med revision av
familjebidragsbestämmelserna kommer att framlägga
förslag om sådan ändring av bestämmelserna, att
hustruns arbetsinkomst icke kommer att inverka på
hennes rätt till bidrag under mannens inkallelse annat
än om inkomsten överstiger visst belopp och enligt
viss skala. En annan omständighet, som kan verka
återhållande på rekryteringen av den kvinnliga
reserven, är männens rädsla för att bli undanträngda
från arbetsplatsen.
Enda sättet att undanröja sådana hinder synes
vara, att industriledningen klargör situationen för
arbetarnas lokala organisationer och i samförstånd med
dem försäkrar sig om de manliga arbetarnas
medverkan för rekryteringen. Hittills synes man icke ha
gått den vägen. Ett avskräckande exempel på hur
man icke skall gå till väga hörde jag för någon tid
sedan. Yid en mellansvensk industri, där man var
berömvärt medveten om att något måste göras för att,
skaffa en kvinnlig arbetskraftsreserv, hade man
förgäves genom cirkulär anmodat traktens kvinnor att
anmäla sig som reserver att rycka in i händelse av
krig. För att nå bättre resultat utsändes då en
tjänsteman att besöka arbetarhemmen — tjänstemännens
tänkte man tydligen inte på — för att genom
personlig påverkan förmå de hemmavarande kvinnorna
att anteckna sig. Därvid jonglerade tjänstemannen
med begreppet tjänsteplikt på sådant sätt, att
kvinnorna fingo ett obehagligt intryck av hot och
stegrade sig. Resultatet förblev magert och det torde
behövas åtskillig klokhet till för att åter få sakerna
på rätt bog igen på den platsen. Utan att ett
förtroendefullt samarbete kan etableras med de
anställda i denna punkt torde rekryteringsfrågan icke
kunna tillfredsställande ordnas. Man bör även
utnyttja möjligheterna att bedriva propaganda i
samarbete med de kvinnliga organisationerna på platsen.
Vidare måste man tänka på hur de kvinnor, som
ha barn, skola kunna frigöras från hemmen under
utbildningen, om man är nödsakad att ta med även
sådana kvinnor. I det fall att man nöjer sig med
att försäkra sig om att dessa kvinnor äro villiga att
ställa sig till disposition vid mobilisering, är det
4 april 1942
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
