Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 21 aug. 1943 - Fiskerinäringens krav på teknikerna, av Karl-Hugo Larsson - Tidskriftsnytt, av Frithiof Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. i. Fiskredskap impregneras.
fåtaligt besökt, och det kan därför kanske få
anses väl motiverat att genom denna artikel ge
frågan en vidare spridning.
Nu hör man ofta från olika håll den farhågan
framkastas, att det är farligt att alltför kraftigt
intensifiera fisket, då man riskerar, att fisken
skall ta slut i havet. Den risken torde vara mycket
liten, om ens befintlig. I ett av föredragen vid
nyssnämnda möte klarlade dr Arvid Molander
denna fråga på ett mycket intresseväckande sätt.
I korthet anförde han, att efterhand som ett
fiskbestånd tunnas ut på grund av intensifierat
fiske, tillväxa de kvarvarande individerna
snabbare tack vare bättre tillgång på föda, och
denna hastigt växande fisk blir av bättre kvalitet
än den, som fanns förut, vilken ofta kan ha varit
svältfödd. Dessutom gjorde dr Molander gällande,
att av en relativt individfattig årgång kan
under gynnsamma betingelser framkomma sådana
mängder fisk, att ett helt fiske kan hållas uppe
på denna enda årgång under flera år. Naturen har
en märklig förmåga till självläkedom och
förnyelse, och man torde därför utan större
farhågor kunna i hög grad intensifiera vårt
nuvarande fiske, framförallt inom de farvatten, där
det förut icke bedrivits i större skala.
Det stora problemet vid stark intensifiering av
det svenska havsfisket är frågan, vad som
kommer att ske en dag, då livsmedelsförsörjningen
börjar återgå till s.k. normala förhållanden. Det
gäller att i tid planera för lämpliga åtgärder i
syfte att motverka en kris för fiskarbefolkningen.
På många sätt kan man mildra stöten. Inte minst
genom att i tid ordna fiskens distribution till
landets inre delar på ett sådant sätt, att färsk fisk
av hög kvalitet kan tillhandahållas var som helst
i landet. Man har vidare att utexperimentera till-
förlitliga konserveringsmetoder, så att vid de tider
av året, då det är gott om fisk, denna blir väl
omhändertagen ocli lagrad på ett tillfredsställande
sätt för att sedan säljas som fullgod färskvara —
eller nedsaltad — under vintern, då man har svårt
att tillfredsställa efterfrågan på fisk. Det synes
troligt, att det blir den moderna kyltekniken, som
skall ge oss möjlighet att lösa dessa problem.
Såsom framgår redan av vad här anförts,
innefattar nutida fiske en hel serie problem av mer
eller mindre tekniskt betonad natur. Man har
mer och mer fått klart för sig, att det inte enbart
gäller att ur havet hämta upp största mängd
fisk, utan att det är minst lika viktigt att denna
fisk omhändertas på rätt sätt samt distribueras
eller konserveras för senare konsumtion på
sådant sätt, att den kommer konsumenten tillhanda
i förstklassigt skick. Fisk tillhör ett av våra
ömtåligaste livsmedel, och det är därför särskilt
viktigt, att den får riktig behandling hela vägen från
"producenten" till konsumenten.
Det är icke enbart vårt land, som i dag står
inför fiskets många problem. Man finner
understundom i utländska tekniska facktidskrifter
artiklar i hithörande frågor. Sålunda hade den
engelska "The Motor Ship" i sitt majnummer en
kort artikel med några allmänna reflexioner i
saken jämte en starkt tekniskt betonad uppsats
om fiskebåtars konstruktion. I Tyskland har man
satt i gång omfattande konstruktionsarbeten för
att få fram standardfiskebåtar och utarbetat
byggnadsreglementen, vilka utkommo för två år
sedan. För att kunna ge stöd åt vår fiskerinäring,
när det åter blir fred i världen, måste vi därför
också i vårt land i tid på ett rationellt sätt
angripa frågan i hela dess vidd.
Tidskriftsnytt
Försvarsteknik
Professor Schardin, chef för tyska luftkrigsakademiens
ballistiska institut, meddelar att man nu behärskar
förloppet i ett kanonrör vid skottlossningen med för
praktiskt bruk erforderlig noggrannhet. Därvid uppträda tryck
upp till 3 000—5 000 at, hastigheter upp till 1 000 m/s och
mer samt temperaturer upp titi 2 000—3 000°C. I vapen
med liten kaliber uppträda accelerationer upp titi 250 000 g.
Ännu större blir retardationen vid nedslaget, som för en
2 cm projektil med 1 000 m/s hastighet bromsas ned i
pansarplåt på en väg av 3 cm, vilket motsvarar i medeltal
1,7 miljoner g. Maximalvärdet ligger ännu högre. Även
varvtalet hos projektilerna ligger högt, lika högt som i
ultracentrifugtekniken och uppgår för en mindre projektil
till 3 700 r/s, vilket motsvarar 220 000 r/m. För att genom
gyroskopverkan få en stabil bana för projektilen går man
upp med varvtalet ända till dess hållfasthetsgräns. Vid
konstruktionen av projektilen måste man således ta
hänsyn till att den skall tåla både den längsgående och
roterande accelerationen vid skottlossningen, ävensom
centrifugalkraften i skottbanan. över huvud taget spela hållfasthets-
414
11 sept. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
