Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 28 aug. 1943 - De tyska tekniska trupperna i Ryssland, av r - Böcker - Gustaf de Laval 1845—1913, de höga hastigheternas man, av Torsten Lenk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
skapat ett brohuvud, från vilket angreppet skulle föras
vidare. Landsvägen och järnvägsbron över den 1,5 km
breda floden hade sprängts av ryssarna, och man kunde
varken iståndsätta bron på rimlig tid eller bygga en
tillfällig bro på grund av den kraftiga beskjutningen. Bränslet
måste därför föras fram i mansbördor under
ansträngande och farofyllt klättrande över den söndersprängda
brons ruiner. De närmaste fältbroarna befunno sig på
140—160 km avstånd. Den tekniska avdelningen byggde
därför en rörledning över den förstörda bron. Man
lyckades leta reda på en pump och delar till en 3"
rörledning, som i brist på flänsar och tätningar sammansvetsades
till stycken på 100 m längd. På det ställe där bron var
sprängd fördes ledningarna ned till vattenytan för att
icke hindra ett senare bygge av en provisorisk bro. På så
sätt anlades en 2 600 m lång ledning, som förband
tankvagnarna på ena sidan floden med bränslebehållare på
den andra. På 13 dagar pumpades 2 800 m3 bränsle,
motsvarande 140 tankvagnar, med en maximal dagsprestation
av 440 m3, över Dnjepr.
Sammanlagt utförde de tekniska trupperna 15 miljoner
arbetstimmar högkvalificerat tekniskt arbete, som i det
vidsträckta Ryssland nästan alltid utfördes under de
svåraste förhållanden. Ofta kunde en enda bataljons
arbetsställen vara belägna på ett avstånd från varandra av
300 km fågelvägen. r
Böcker
DK 62 Laval : 92(048)
Gustaf de Laval 1845—1913, de höga hastigheternas
man, av Torsten Althin. Minnesskrift, utgiven av AB de
Lavals Ångturbin. Tekniska Museet, Stockholm 1943.
352 s. 25 kr.
Det är i år inte mer än tre decennier sedan Gustaf de
Laval lämnade det jordiska men han är redan vörden
klassisk. Hans namn är i första hand förknippat med
separatorn och ångturbinen. Till dessa storverk foga sig
ett antal uppfinningar av andra och tredje ordningen och
så de många experimenten och felslagna förhoppningarna,
för vilka icke ens de i anden store äro skyddade. Detta
sammanhänger kanske med de stora uppfinnarnas
konstnärliga läggning. Det är nämligen mycket intressant att
iaktta, huru dessa med sin gestaltande fantasi äro
delaktiga i samma material, av vilken stora konstnärer danas
och att egenskaper sådana som intuition, intensitet och
optimism höra till deras särmärken. Sådan var också
Gustaf de Laval. Hans optimism kunde understundom
skydda den annars klara blicken och föra honom in i
betydande svårigheter när han själv helhjärtat engagerade
sig i eller övertalade andra att sätta in stora summor på
uppfinningar, om vars värde han själv var övertygad men
som trots detta icke voro färdiga eller på annat sätt
sveko hans förhoppningar.
Men i andra fall hade han bedömt situationen riktigt
och nått målet och det är efter de fallen, han bör
värdesättas. När AB de Lavals Ängturbin bildades den 1 maj
1893, skedde detta sålunda i en lycklig stund. Bolaget äger
som bekant än i dag en betydande livskraft och har funnit
det lämpligt att till firande av sitt femtioårsjubileum utge
en skrift om sin skapares liv och gärning.
Grundmaterialet till kännedomen om våra stora
uppfinnares och industrimäns verksamhet, anteckningar,
skisser, ritningar etc. har ofta gått oblida öden till mötes.
Därför bör en anmälan av denna bok innehålla en särskild
eloge åt dem, som vårdat och bevarat detta grundmaterial,
i föreliggande fall familjen de Laval, och en maning åt
andra, som kunna ha liknande material om händer, att
se till att detta skyddas och bevaras, vilket är en naturlig
och riktig gärd åt den människas minne det gäller och
en kulturgärning.
de Laval-arkivet finnes numera på Tekniska Museet
och omfattar icke mindre än 22 hyllmeter, däribland 35
dagböcker in folio från tiden den 7 mars 1876, då dess
den gången trettioettårige författare redan hade börjat
syssla med problemet ångturbinen och experimenterade
med separatorn, till den 26 januari 1913, dvs. en vecka
före hans död. Ur detta material har Althin till
övervägande största delen hämtat materialet till sin bok. Att
den bildade medelklassen är samhällets ryggrad är ofta
sagt och omvittnat. Bland bevisen härför brukar man
anföra, att stora män så ofta utgått ur den breda
tjänstemannaklassen, ur lärare-, präst- och officershem. Gustaf
de Lavals fader, Jacques de Laval, var chef för det
kompani av Dalregementet, som en gång senare inte lovade
någonting bestämt, och det var i Blåsenborgs enkla
kaptensboställe i Orsa som den berömde uppfinnaren såg
dagens ljus den 9 maj 1845. Som så många andra den tidens
officerare måste Jacques de Laval utfylla den lindrigt sagt
sparsamt tilltagna lönen med biinkomster av lantmäteri,
en syssla, som slutligen blev hans huvudsakliga och enda
yrke. Dessutom var han smed. I faderns smedja och senare
i hans snickeriverkstad i Falun fick Gustaf de Lavals
medfödda händighet tidigt näring.
Det är också en känd sanning, att stora män ha
förnämliga mödrar. Gustaf de Lavals moder, Johanna
Elisabeth Martin, var utrustad med ett mycket klart förstånd,
självständighet och stor arbetsförmåga. Hon bidrog
ganska bra till familjens inkomster genom kartritning och
till dess trevnad genom sin musik.
Gustaf de Lavals väg till höjderna gick efter
studentexamen över Teknologiska Institutet i Stockholm,
anställning som materialbokhållare vid Stora Kopparbergs
Bergslag och biträdande ingenjör hos Wilhelm Wenström i
Örebro, akademiska studier i Uppsala, vilka avslutades
med doktorspromotion år 1872 i sällskap med bl.a. Harald
Hjärne, Magnus Gustaf Mittag-Leffler, Knut Hjalmar Stolpe
och Erik August Wijkander och slutligen anställning som
ingenjör vid Bergslaget och Kloster. Hårt arbete och
umbäranden voro hans liksom så många andra
framåtsträvande ungdomars lott. År 1877 började han på allvar med
separatorn. På 1880-talet kom framgången. I en grafisk
tabell över de Lavals patent kan man studera huru det
årliga antalet oavbrutet stiger till mitten på 1890-talet,
då han i åren omkring de femtio når den största
framgången även ekonomiskt. Sedan kommo bekymren. 1904
gör han en jätteansträngning för att reda upp situationen
men kurvan dalar så att den år 1913 står lika lågt — eller
lika högt, huru man nu vill ta det — som vid början
år 1873.
Enligt anteckningar, som Gustaf de Laval gjort i
Uppsala och under det andra Stockholmsåret 1878, hade han
utstakat sin uppfinnarbana redan tidigt. Det
framtidsprogram han då nedskrev i dagboken omfattar en rad
problem, som blivit lösta senare fast inte alltid av honom,
såsom symaskinsmotorn, elektrisk lampa, "landsvägsåkan",
bakningsmaskin etc., etc., och de vittna om
mångsidigheten av hans intressen och om hans vittsvävande
tekniska fantasi. Förteckningen över de problem, åt vilka
han ägnat sitt arbete, är ännu längre än
framtidsprogrammet. Denna förteckning upptar också ganska många
kemiska problem, vilket nog för de flesta är en nyhet.
Gösta Bodman har hjälpt Althin att utreda denna sida
av de Lavals verksamhet. Acetylen som motorbränsle och
alkoholutvinnande ur trä äro två områden, inom vilka
de Laval förebådat den kommande utvecklingen.
Såväl ifråga om separatorn som ångturbinen anknyter
de Laval till föregångare men hans gärning är att han för
fram idéerna till fulländningens enkelhet och
användbarhet i praktiken. Att centrifugalkraften kan skilja ämnen av
olika specifik vikt från varandra visste man redan för
tusentals år sedan i Kina. Efter 1800-talets mitt
experimenterade man med centrifgugen som gräddavskiljare i
Tyskland och Frankrike och det är till detta experimen-
28 aug. 1943
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
