Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
dylik koordination skall finnas. I ett fall,
nämligen enligt fig. 4 a, då avledare inkopplats i
kabelns båda ändar, räckte det dock med att kabeln
uppfyllde samma villkor som stationsisolationen.
För provning av sådana kablar böra därför de i
fig. 11 återgivna provspänningarna för
stations-isolation gälla. Den normala isolationsstandarden
bör därvid väljas, ty den lägre innebär icke
samma säkerhet för att avledarna skola skydda
isolationen vid höga överspänningar. Detta gäller
redan för stationsisolation och skulle då ofta
komma att gälla i ännu högre grad för
kablar anslutna till luftlinjer, eftersom
inledningsskydd för kablarna vanligen saknas. Något
ekonomiskt motiv för att ta med den lägre
standarden finns ej heller. Kablar, skyddade på ovan
angivet sätt, böra således stötprovas i enlighet med
kurva a i fig. 11 (kurvan för inre isolation).
För kablar, inkopplade enligt fig. 4 b, dvs. med
endast en sats avledare i den kabelände, som först
träffas av överspänningen, har visats, att
koordination med säkerhet uppnås om kabeln provas
med dubbla stötspänningen jämfört med fig. 4 a.
Det är därför motiverat att införa även en
strängare isolationsstandard för kablar.
Provspänningarna böra dock väljas bland de normerade
spänningar (isolationsklasser), som återfinnas i
förslaget till allmänna isolationsnormer.
Provspänningarna enligt denna högre standard ha
sammanförts till en kurva e i fig. 11 (streckprickad
kurva). De högre hållfastheterna äro av värde
även i fallet enligt fig. 4 c, enär då koordination
ofta kan erhållas vid rimliga frontlutningar
hos överspänningen och vid ej allt för långa
kabellängder. Vidare är det nödvändigt att kablarna
ha en hållfasthet enligt den högre standarden, om
inga avledare alls äro inkopplade. Inre
koordination mellan ändmuffar och kabel erhålles då
under vissa förutsättningar. Dessa äro att
ändmuf-farna ej äro överstarka, utan närmast motsvara
normal isolationsstandard enligt kurva b i fig. 11.
och att frontbrantheten ej är för stor, såsom vid
inducerade överspänningar.
Det är nu av stort intresse att veta, om de
föreslagna provspänningarna, och då i synnerhet de
tillhörande den högre standarden, innebära att
kablarna måste dimensioneras rikligare och
följaktligen bli dyrare än kablar enligt hittillsvarande
praxis. I fig. 11 ha de lägsta, individuella
håll-fastheter markerats, som över huvud taget
uppmätts vid de olika systemspänningarna,
oberoende av polariteten. Man ser, att för massakablar
t.o.m. 10 kV finns betryggande marginal mellan
hållfastheten hos nuvarande utförande och
hållprovet enligt den högre standarden. Vid
massakablar för 20 kV och högre än marginalen
knappare då det gäller den högre standarden, men
avsevärd för den normala. Här kommer alltså en
isolationsförstärkning eventuellt ifråga i det fall
kablarna verkligen skola konstrueras enligt den
högre standarden. Det kan nämligen ifrågasättas
om det ej i sådana fall blir billigare att
komplettera avledarskyddet så att den normala
standarden kan användas. Oljekablar med sin tunnare
isolering uppfylla som framgår av fig. 11 icke
fordringarna för den högre standarden.
Emedan kablar, konstruerade enligt
hittillsvarande praxis, haft en relativt hög stöthållfasthet,
ha åskfelen kunnat hålla sig inom rimliga
gränser. Genom de föreslagna stötproven får man
garantier för att denna standard upprätthålles.
Det kan nämligen tänkas, att kablar skulle
kunna konstrueras, som uppfylla fordringarna
beträffande den driftfrekventa
långtidshållfastheten men ha avsevärt lägre stöthållfasthet. Antag
t.ex. att 1—20 kV massakablar, som nu uppfylla
fordringarna för den högre standarden, genom
någon omkonstruktion endast skulle komma att
fylla fordringarna för den lägre. Ett mycket stort
antal nya kabelfel skulle då med säkerhet bli
följden, om ej fullständigt avledarskydd funnes.
De inducerade överspänningarna, som äro de
vanligaste, skulle ofta vara tillräckliga att orsaka
genomslag i kabelisolationen.
I de fall, såsom t.ex. i stadsnät, då en kabel
icke alls utsättes för atmosfäriska
överspänningar, är det likväl lämpligt att den normala
standarden beträffande stöthållfastheten föreskrives.
Det är nämligen i de flesta fall icke möjligt att
tillverka en kabel enligt den lägre standarden i
förslaget till allmänna isolationsnormer (kurva c
i fig. 11), vilken samtidigt har tillräcklig
drift-frekvent hållfasthet. Dessutom måste kabeln
alltid ha tillräcklig hållfasthet mot interna
överspänningar.
Fig. 11. Hållprov med stötspänning samt lägsta uppmätta
värden på kablars stöthållfasthet. ) a. stationsisolation,
normal standard, inre isolering, b. stationsisolation, normal
standard, yttre isolering, c. stationsisolation, lägre
standard, inre isolering, d. stationsisolation, lägre standard,
yttre isolering, a. kablar, normal standard, e. kablar, högre
standard.
E 154
4 sept. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
