Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
krigsekonomiska frågor. En närmare behandling
av detta ämne torde emellertid ligga utanför
ramen för denna artikel.
Produktionens rationalisering,
standardisering och förenkling
Då det nationalsocialistiska partiet övertog
makten i Tyskland, hade rationaliseringen inom
den tyska industrien redan nått ganska långt.
Under den s.k. rationaliseringsepoken åren 1926
—1929 moderniserades stora delar av den tyska
industrien efter amerikanskt mönster. Då
arbetslösheten 1936 hade nått normal omfattning och
den krigsviktiga produktionen avsevärt
utvidgades, erhöll även rationaliseringsarbetet nya
impulser. Sedan krigsutbrottet ha arbets- och
material-besparande tillverkningsmetoder fått särskild
betydelse och myndigheterna ha med hjälp av både
indirekta och direkta åtgärder främjat
rationaliseringen inom produktionen för såväl civila som
militära ändamål.
Rationaliseringen var av vikt ej blott för
täckningen av de civila och statliga behoven utan i
den mån den medförde stabilitet eller sänkning
av de totala kostnaderna också ur penningpolitisk
och statsfinansiell synpunkt. Den hårda
prispolitiken ledde i många fall på indirekt väg till en
förlängning av tillverkningsserierna eller till andra
kostnadssänkande metoder. I syfte att bl.a.
påskynda rationaliserings- och
koncentrationsprocessen även inom rustningsindustrien, vidtogs i
början av 1942 med införandet av fasta
enhetspriser en avsevärd skärpning av prispolitiken på
detta område. Företag, som kunde leverera till de
fastställda enhetspriserna, befriades från
krigs-vinstskatt, varigenom en viss
rationaliserings-premie tillerkändes dem. Företag, som måste
betinga sig högre pris, löpte däremot hädanefter
risk att bli avstängda från offentliga beställningar
och därmed tillika mista sina rättigheter i fråga
om tilldelning av arbetskraft, råvaror m.m.
Vid sidan om den tekniska rationaliseringens
stegring spelade standardiseringen och
tillverkningens förenkling en viktig roll vid
produktionens anpassning till de ökande kraven. I detta
avseende ha inom ett flertal industrigrenar stora
besparingsmöjligheter förelegat, vilka etappvis
kommit att utnyttjas. Man väntade sig härigenom
även kunna uppnå att produktionen inom de
berörda områdena skulle bli mera seriebetonad.
I samband med de nedläggningsåtgärder, vilka
under kriget fortlöpande ha ägt rum, har man i
många härför lämpliga branscher samtidigt
standardiserat den återstående produktionen såsom
skedde redan strax efter krigsutbrottet inom
tvål-och tvättmedelsindustrien.
I särskilt hög grad ha
standardiseringsmöjligheterna utnyttjats sedan den skärpta ekonomiska
mobiliseringen och koncentrationen under 1942.
Förutsättningarna för standardiseringen voro gi-
vetvis särskilt gynnsamma inom industrier, där
ett större antal olika kvaliteter samtidigt
tillverkades. Rationaliseringen behövde emellertid i
dylika fall icke innebära en standardisering av
hela marknaden. Avsevärda effektivitetsvinster
kunde åstadkommas genom specialisering på vissa
kvaliteter inom olika företag. På detta sätt
behövde den enskilde konsumentens urvalsmöjligheter
ej i nämnvärd grad reduceras.
En specialisering av denna art synes under 1942
ha genomförts inom den tyska
beklädnadsindustrien. Man ansåg, att förekomsten av talrika
kvaliteter och sorter skulle möjliggöra, att man
genom specialisering av produktionen inom vissa
upprätthållna företag skulle kunna nedlägga
ytterligare ganska många enheter, utan att därför
utbud eller urval av beklädnadsartiklar komme
att väsentligen rubbas. Det bestämdes sålunda,
att i fortsättningen företag med upp till 80
anställda endast skulle få tillverka en varugrupp,
såsom exempelvis bland damkläder endast
damkappor e.d. Det högsta antal varugrupper, som
ett företag erhöll rätt att tillverka, utgjorde tre och
denna rätt tillkom endast företag med över 240
anställda.
Standardiseringen och specialiseringen synes
sedan början av 1942 ha sträckts till snart alla
områden och även i ökad utsträckning ha
till-lämpats inom de branscher, där dylika åtgärder
redan tidigare företagits. Standardiseringen av
tyger och mönster inom textilindustrien har
sålunda drivits mycket långt och detta i särskilt
hög grad i fråga om tyger för arbetskläder.
På så sätt har inom textilindustrien i viss mån
en komplettering erhållits till specialiseringen
inom beklädnadsindustrierna. På ett nära liggande
område, nämligen inom tillverkningen av
underkläder, har likaledes standardiseringen
genomförts med stor skärpa.
Bland de talrika exemplen på övriga områden
må standardiseringen inom glas- och
maskinindustrierna omnämnas. Inom glasindustrien har
mekaniseringen kraftigt utvecklats samtidigt som
antalet producerade glastyper reducerats till ett
minimum. Medan före kriget omkring 12000 olika
typer av glasinstrument och kemisk-farmaceutiska
glasvaror framställdes, tillverkas numera endast
ca 600 typer. Inom maskinindustrien har antalet
framställda maskintyper gått ned från 3 637 till
1011 typer, alltså med icke mindre än 72 %.
Rustningsindustrien är givetvis predestinerad
för serietillverkning av standardtyper, men även
här har man ansett nödvändigt att höja
effektiviteten genom ytterligare rationalisering och
uniformering av tillverkningen. Av stor vikt för
höjandet av den allmänna tekniska nivån inom detta
område har påbudet om utbyte av erfarenheter
och patenter varit, ett utbyte som sedan 1942
systematiskt bedrivits genom särskilda
organisationer ("Hauptausschüsse", "Industrieringe").
I 64
3 april 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
