Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
vecklad bild företer utvecklingen av de metoder,
som grunda sig på användning av vattenutspädda
syror vid hög försockringstemperatur. Det dröjde
länge, innan man i brist på en klar definition
av orsak och verkan fick ett grepp på uppgiften
och kunde övergå till ett målmedvetet arbete.
Orsaken härtill var att sockerutbytet endast utgjorde
en tredjedel av det man erhållit med
koncentrerade syror. Man svävade länge i okunnighet om
grundorsaken till det med vattenutspädda syror
vid hög temperatur erhållna låga sockerutbytet.
Man kom icke på länge underfund med
betydelsen av sockrets förstöring. I stället såg man
förklaringen i andra orsaker och råkade
därigenom på grund av begreppsförvirring i en
återvändsgränd, där man vid ett visst
utvecklingsstadium redan var benägen att ge upp alla
förhoppningar.
Till en början var försockringsmetodiken så
enkel som möjligt, en motsvarighet till dåtida
tekniska resurser. Man behandlade träflis en
gång för alla med vattenutspädd syra.
Värme-och tryckförhållandena voro de samma som
brukas vid framställning av sulfitcellulosa, endast
syrastyrkan var högre, dvs. pH-värdet lägre, och
koktiden därför kortare. Det erhållna
sockerutbytet motsvarade även i stort sett det utbyte man
numera kan erhålla av avfallsluten vid
sulfit-cellulosaframställning. Med hänsyn till att i båda
fallen cellulosan icke försockras, är detta
sakförhållande lätt begripligt.
Oaktat det dåliga sockerutbytet anlades i ett
flertal länder, som t.ex. i Sverige, Tyskland,
Förenta Staterna, Frankrike och Schweiz,
träför-sockringsfabriker, vid vilka de erhållna
sockerlösningarna förjästes till alkohol. De mest kända
förfarandena voro Classens svaveldioxid- och
Tomlinsons och Ewens svavelsyrametoder. På
grund av de dåliga sockerutbytena stodo de
ekonomiska förhandskalkylerna sig icke och
fabrikerna fingo inställa driften. I samma takt
som fabrikerna stängde bröts också tron på den
praktiska betydelsen av träförsockring med
vattenutspädda syror samman. När man vidare,
trots en förhöjning av försockringstemperaturen,
erhöll samma resultat som vid lägre temperatur,
kom man på en "naturlig" förklaring, som
slutgiltigt syntes bevisa, att det var frågan om ett
företag utan framtida utsikter. Man ansåg
nämligen att försockringen av träets
huvudbeståndsdel, cellulosan, kan försiggå endast vid en så hög
temperatur att cellulosan till största delen före
försockringen förstöres. Kort sagt: det vore icke
ens teoretiskt möjligt att erhålla ett bättre
sockerutbyte än det som redan visat sig vara oräntabelt.
Av denna negativa uppfattning blev det en
övertygelse, en fördom, som lade sig hindrande i
vägen för utvecklingen. En stagnation kunde den
dock icke åstadkomma.
År 1910 behandlade tysken Neumann träflis
med flera syralösningar i följd. Han nöjde sig
icke med en enda syrabehandling, som andra
före honom. Dessutom använde han
försockrings-temperaturer, vilka borde ha förutsatt en
förstöring av cellulosan. Han erhöll dock ett utbyte,
som, förutom att det var bättre än alla tidigare,
tydligt bevisade att det skett en försockring av
cellulosa. Resultatet svarade dock icke mot de
allmänna åsikterna om cellulosans
försockrings-möjligheter. Neumanns uppgifter funno därför
ingen förståelse och de glömdes bort. Först när
tysken Scholler åren 1920—29 framkom med
sina forskningsresultat och bevis, började man
småningom inse det rätta sammanhanget med de
dåtida dåliga sockerutbytena.
Med stöd av sina forskningar kunde nämligen
Scholler framlägga en oemotsäglig bevisföring,
som visade att ett dåligt sockerutbyte vid
försockring av trä med vattènutspädda syror och vid hög
temperatur icke beror på en förstöring av
cellulosa, utan på förstöring av det under
försockring-ens förlopp bildade sockret. Utföres
försockringen vid en alltför låg temperatur, som fallet
var med de flesta i industridrift prövade
förfarandena, beror det dåliga utbytet åter, som
nämnt, på att cellulosan icke försockras.
Schollers bevisföring bestod dock icke allenast
av teoretiska utläggningar. Han hade ett ännu
kraftigare argument att framvisa. När han fått
klart för sig att det var möjligt att erhålla ett gott
sockerutbyte om sockrets förstöring kunde
undvikas, övergick han nämligen till att utarbeta en
metod, där denna möjlighet var tillvaratagen.
Efter att ha övervägt olika möjligheter för och
emot, ansåg Scholler det vara enklast att förhindra
förstöringen av sockret genom att snabbt avlägsna
det redan bildade sockret och sålunda upphäva
de betingelser, som verka förstörande på
detsamma.
I detta syfte ledde han vattenutspädd
svavelsyra genom träflis vid hög temperatur i en
kontinuerlig ström. Med detta förfarande erhöll han
ett sockerutbyte motsvarande två tredjedelar av
det teoretiskt möjliga och mer än dubbelt så högt
som någon annan, förutom Neumann, tidigare
kunnat åstadkomma.
Sockerhalten i lösningarna var dock alltför
låg med tanke på ett ekonomiskt utnyttjande. För
att kunna avhjälpa denna olägenhet ändrade
Scholler sitt ursprungliga förfarande. I stället
för att tidigare ha lett en kontinuerlig ström
genom träflis övergick han till behandling i flera
steg. Han förfor således som Neumann, men
gjorde det i motsats till denne planmässigt. Han
ökade därför antalet steg till dess träet verkligen
var slutförsockrat.
I praktiken, först vid försöksfabriken i
Tornesch och senare i industridrift, åstadkommer
Scholler sin stegvis utförda försockring av trä
genom att i tryckkokare medelst övertryck pressa
in flera heta svavelsyraportioner genom hårt
sammanpackad träflis. Scholler benämner även
därför med rätta sitt förfarande perkolering,
genomfiltrering. Den låga sockerhalten i
lösningarna försöker han driva upp genom att i varje
steg använda så små kvantiteter syralösning som
möjligt. Han pressar med andra ord vid varje
steg en zon av syralösning genom träflis. I
industridrift har man trots detta dock erhållit
lösningar av endast 3,5—4,0 % sockerhalt, ty
försockringen kan slutföras först efter 15—20
syra-behandlingar.
K 34
11 dec. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
