Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 27 mars 1948 - Grundläggning på permanent tjälbunden undergrund, av Erik Wiborgh - Dammbyggnads- och torrläggningsarbeten i Zuiderzee, av DM - Mikroklimatologi, av Anders Ångström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27 mars 1948
203
beläggningen. I mitten av varje provyta är anbragt ett
vertikalt rör för mätning av temperaturen på olika djup.
Den tredje sektionen är avsedd för försök med olika typer
av grundläggningar för byggnader. Åtta dylika har
uppförts, samtliga med en plansektion av 5,4 ,X 5,4 m, vilka
hålls uppvärmda till en konstant temperatur av 15,5°C.
Fem av byggnaderna är förlagda på grusfyllning med
tjocklek varierande mellan 0,6 och 1,8 m, en är placerad
på jordfyllning (mud sills) direkt på den naturliga
marken och två har anbragts på pålar, 0,6 m ovan markens
nivå för att medge luftcirkulation. På en särskild plats
har försök gjorts med provpålning, varvid pålarna dels
neddrivits till tjälgränsen, dels till varierande djup
nedanför denna gräns för undersökning a,v inverkan på pålarna,
då det aktiva lagret fryser och upptinar.
Det torde dröja flera år, innan undersökningarna
slutförts. Av hittills vunna erfarenheter synes emellertid
framgå följande: Byggnadsanläggningar bör om möjligt
placeras på mark med grovkornig struktur. Då vägar och
rullbanor för flygfält måste anordnas på finkorniga
jordlager, bör dessa bortschaktas ända ned till tjälgränsen och
återfyllning ske med lämpligt, grovkornigt material. Under
uppvärmda byggnader bör ett luftlager lämnas mellan
byggnadens undersida och marken för att minska
värmeöverföringen till undergrunden. Vid grundläggning på
pålar måste dessa neddrivas i det permanent tjälbundna
lagret till ett djup motsvarande minst två gånger
tjockleken av den aktiva zonen för att pålarna icke skola
rubbas då denna fryser (Engng News-Rec. 18 sept. 1947).
Erik Wiborgh
Dammbyggnads- och torrläggningsarbeten i Zniderzee.
Zuiderzee var intill 1930-talet en icke särskilt djup vik av
Nordsjön. Tanken att helt eller delvis torrlägga denna vik
var gammal, men först under mitten av 1800-talet
uppgjordes planer för sådan torrläggning. Efter långvariga
förberedelser beslutade den holländska riksdagen år 1918
att Zuiderzee skulle delvis torrläggas. Man utgick därvid
från de riktlinjer, som åren 1887—1891 uppdragits av
C Lely. Som avgörande motiv för beslutet om
torrläggningen anfördes dels de olycksbringande
översvämningarna under år 1916, då närmare 1 300 000 ha lades under
vatten, och dels den knapphet på livsmedel, som under det
dåvarande världskriget orsakats av bristen på odlingsbar mark.
Man började sålunda att anlägga en 2,5 km lång
avstäng-ningsdamm från Nordholland till ön Wieringen och en
30 km lång och i vattenytan 90 m bred avstängningsdamm
från Wieringen till Friesland strax söder om Harlingen
samt avsåg att torrlägga fyra polderland (indämt land,
lägre än havsytan) om tillsammans 221000 ha.
Invall-ningar har som bekant i stor utsträckning tidigare
företagits i Holland men dock aldrig av sådana dimensioner
som nu. Zuiderzee upphörde år^ 1932 att vara en havsvik
och förvandlades så småningom till en insjö om 120 000
ha med sött vatten, kallad Ijsselmeer. I dammarna
inbyggdes erforderliga slussar och luckor m.m. Med dammluckor,
som öppnades vid ebb och stängdes vid flod, sänktes
Ijsselmeers vattenyta till ebbnivån. Från åtskilliga floder
och polderland tillrinnande överflödigt vatten utsläppes
sålunda alltjämt. Holland kommer genom de fyra
polder-landen att till arealen ökas med ca 7 %. Den odlingsbara
arealen ökas med ca 10 ’%.
Wieringerpoldern eller nordvästpoldern, i areal ca 20 000
ha, torrlades år 1930 efter 6,5 månaders pumpning vid två
pumpstationer, Lely i söder med tre pumpar om
tillsammans 1 200 m8 per minut vid 6 m uppfordringshöjd, och
Leemans i norr med två pumpar om tillsammans 500 m3
per minut vid 5,5 m uppfordringshöjd. Den gamla
havsbottnen inom poldern, som ligger omkring 4 m under
havets medelvattenyta, dränerades och kultiverades, man
byggde bondgårdar och byar, kyrkor och skolhus samt
försåg poldern med dricksvatten, elektricitet, telefon och
telegraf m.m. Inom poldern finns omkring 240 km vägar
och 60 broar. De viktigaste segelbara kanalerna, som står
i förbindelse med de ovan nämnda två pumpstationerna, har
en total längd av 20 km. De är 3 m djupa och 8 m breda.
År 1939 bodde ca 8 000 människor i Wieringerpoldern.
Under åren 1937—1942 invallades och torrlades
nordöst-poldern, som har en areal av 48 000 ha. Arbetet med att
förvandla de torrlagda men gyttjiga slätterna till
åkerjord pågår för närvarande. Denna polder har tre
pumpstationer med en kapacitet av tillsammans 4 400 m3/min.
Av de fyra polderlanden återstår sålunda att utföra
syd-västpoldern om 56 000 ha och sydöstpoldern om 97 000 ha.
Den 17 april 1945, när de allierade sökte återta
avstäng-ningsdammen, beslöt tyskarna att sätta Wieringerpoldern
under vatten. De sprängde för den skull i vallen mellan
poldern och Ijsselmeer två mindre hål, belägna 200 m från
varandra. Vattnet strömmade in i poldern, som efter två
dygn var fylld med vatten (se Tekn. T. 1946 s. 949). Efter
det tyskarna kapitulerat lagades vallen. I början av augusti
1945 började länspumpningen, och enär hjälppumpar
monterats upp tog det denna gång endast fyra månader
att-torrlägga poldern. I mitten av april 1946 kunde man åter beså
polderlandet, som nu är i kultur och lämnar skördar. Även
återuppbyggnadsarbetet i övrigt är nu i full gång eller
riktigare i den utsträckning materialtillgången medger.
Vilka jättearbeten det här varit fråga om framgår bl.a.
därav, att avstängningsdammarna m.m. har kostat omkring
300 Mkr. och Wieringerpoldern omkring 150 Mkr. (K A
Bazlen i Tekniska Samfundet 5 nov. 1947). DM
Mikroklimatologi. Vi känner tämligen väl till, hur vårt
lands klimat ter sig i stort — huru temperatur och
nederbörd m.m. varierar inom olika landsdelar — men vårt
vetande är i allmänhet starkt begränsat om de betydande
skillnader, som ofta föreligger inom en och samma lilla
förort eller vid stränderna av en sjö, på sluttningen av en
höjd eller med närheten till en skog. Orsaken härtill
ligger till väsentlig del däri, att våra meteorologiska
stationer i regel icke är placerade i syfte att klarlägga
mikro-klimatet, dvs. klimatet i smått. Nätet av
observationsstationer har organiserats i syfte att läggas till grund för
väderleksprognoserna och man har därför varit
angelägen att få stationer, som ger vad man brukar kalla
"representativa" värden, dvs. värden, som är typiska för
ett större område, och från vilka man är berättigad att
dra slutsatser angående tillståndet även i överliggande
atmosfäriska skikt. De meteorologiska stationerna ligger
därför i regel ej i utpräglade dalsituationer och blott
undantagsvis på bergstoppar.
Detta utesluter emellertid ej, att en hel del iakttagelser
gjorts angående mikroklimatet och att vi kan ånge en del
generella förhållanden beträffande de "marknära"
luftskiktens temperatur, fuktighet, rörelse osv., förhållanden,
vilka är av viss betydelse att känna, då det gäller att
planlägga en bebyggelse och välja lämpligaste läge för en bostad.
En viktig sida av klimatet, som man numera sällan
försummar att ta hänsyn till, är bestrålningen. Både
belysnings- och värmeförhållandena är beroende av den.
1800-talets sommarvillor låg ofta, som man lätt kan konstatera
vid en färd genom inloppet till Stockholm, mot nordsidor
i skugga för den besvärliga solen, som berövade damerna
deras intressanta blekhet och fördärvade draperier,
gobelänger och plysch, allt saker, varav den tidens
sommarvillor var överfulla. Den moderna tiden ställer här helt
andra krav, påverkad som den är av de resultat, som
man kommit till om solljusets betydelse som hygienisk
faktor. Särskilt på eftervintern spelar bestrålningen
förresten en icke försumbar roll för bostadsuppvärmningen.
Det ena som det andra gör, att bostäder ute i terrängen
numera helst placeras i söderlägen, gärna med skyddande
trädplanteringar eller naturlig skog på nordsidan.
Söder-läget medför härvid två bestämda fördelar, nämligen dels
den gynnsamma bestrålningseffekten, som bl.a. innebär
en högre temperatur än i det mera indifferenta läget,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
