Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 30 april 1948 - Störningar på spårledningar, av Emil Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 april 1948
289
Fig. 7. Konstanter för
lik-strömskomposanten i
inkopplingsströmmen för
transformator i lok litt.
M
(kontaktledningsspän-ning 16,6 kV, limax
till-slagningsströmmens
amplitud, Iimax
likströms-komposantens amplitud,
oij dämpningskoefficient).
Fig. 8. I
spårledningskret-sen (längd 1 270 m)
inducerad spänning vid
tillslagning av transformator
i lok litt. M; ESp spårspänningens maximivärde, Eimax
lik-spänningskomposantens maximivärde, Itmax
tillslagnings-strömmens amplitud.
Fig. 8 visar välden, upptagna på den i en
spårlednings-krets uppstående likspänningskomposanten och dess
dämpning. Räknat per km kan man alltså få en
"likspännings-stöt" i spårledningskretsen av ca 10,5 V/km som dämpas
ned till noll enligt ovan angivna lag. Toppvärdena på
denna spänning uppgå till 77 V/km.
Det är påtagligt, att om man på en sådan sträcka
använder likströmsspårreläer, som fungera vid låg
spårspänning, av storleksordningen 0,5 V, så kunna de komma att
dra för ett kort ögonblick och sålunda visa klart, även
om det lokomotiv som förorsakat inkopplingsspänningen
i spårledningskretsen kortsluter spårledningen i
inmatningsändan och därigenom borde fälla spårreläet.
Visserligen utgör den induktans, som man i sådana fall kopplar
i serie med spårreläet för att skydda det mot inverkan av
växelspänningsfallet, ett visst skydd även mot en störning
i form av en dämpad likspänning, men om denna
störningsspänning, såsom i det här studerade fallet, är
mångdubbelt större än själva manöverspänningen, kan den dock
tänkas slå igenom och få reläet att draga under ett kort
moment. Försök vid Hässleholm med ett normalt
likströms-spårrelä med en resistans av 4 ohm, som drog vid 0,5 V
spänning och som hade en förkopplingsreaktans på 400 ohm
vid 162/3 p/s, bekräftade också detta resonemang; då loket
befann sig vid spårledningens inmatningsända och sålunda
kortslöt spårledningen, och då tillslagningen av
loktransformatorn skedde i ett sådant ögonblick att
inkopplingsströmmen innehöll en stor likströmskomposant, drog
reläet under 3—4 s men återgick sedan i fallet läge.
Sträckans längd varierade därvid mellan 1 270 och 830 m men
resultaten voro desamma. Fenomenet uppträdde vare sig
reläet var oshuntat eller försett med ett ohmskt motstånd
på 3 ohm, soin kunde väntas leda en del av
störningsströmmen förbi den starkt induktiva relälindningen.
Jordmagnetiska störningar och deras inverkan
Av alla de egenskaper som äro förbundna med vår jords
inre struktur representerar förekomsten av dess
magnetiska fält ett av de allmännast kända men samtidigt mest
gåtfulla fenomenen. Man får därför tills vidare nöja sig
med att konstatera att ett jordmagnetiskt fält förefinnes
samt att det undergår vissa variationer i rum och tid. I
detta sammanhang äro tidsvariationerna av det största
intresset, och av dem särskilt variationerna i den
magnetiska kraftens vertikalkomposant. Man kan nämligen tänka
sig, att de elektriska spänningar och strömmar som då och
då visat sig kunna uppträda på i jorden förlagda långa
ledningar (t.ex. telefon- och telegrafkablar), utan att de
varit i förbindelse med vanliga elektriska strömkällor,
ytterst bero på inducerande inverkan från variationer i det
jordmagnetiska fältet, främst dess vertikala komposant.
Den inducerande verkan är lättast att förstå i de fall då
de elektriska ledningarna bilda slutna slingor, vilket kan
bli fallet t.ex. för de genomgående skensträngarna i vissa
kombinationer av de svenska enfasbanorna. Detta behöver
dock ej vara den enda förklaringsgrunden. Vid
sondmät-ningar, varvid den jordinagnetiska spänningen mellan ett
par på ett visst, ej för litet, avstånd från varandra
nedslagna jordsonder uppmätes med en känslig voltmeter över
en från jorden isolerad ledning har man svårt att tänka
sig någon av det jordmagnetiska fältets variation alstrad
spänning induceras i mätkretsen, i varje fall ej härrörande
från fältets vertikalkomposant. Det ligger då närmare till
hands att tänka sig elektriska strömmar inducerade i
jordens inre och ett däremot svarande resistivt
spänningsfall i strömbanan, vilket på grund av jordmassans
ledningsförmåga kan tänkas uppträda även vid jordytan och gc
upphov till de mellan jordsonder uppmätta spänningarna.
Härmed må nu vara hur som helst, ett faktum är att
jordmagnetiska spänningar och strömmar uppträda.
Normalt sakna de praktisk betydelse för den elektriska
järnvägssignaltekniken men med ca 11 års mellanrum,
påtagligen i samband med solfläckarna, kunna de bli
mångdubbelt större och därvid visat sig kunna påverka
lik-strömsspårledningar på elektriferade banor. Man mätte
sålunda i slutet av mars 1946 på en spårsträcka av 886 m
längd, med skensträngarna hopkopplade i
inmatningsändan och med en voltmeter parallellkopplad med spårreläet,
spänningar på upp till 6 V, långsamt pulserande mellan
ett positivt och ett negativt värde. Ehuru spårsträckan var
kortsluten i inmatningsändan och spårreläet sålunda
normalt skulle vara fallet, kom reläet genom denna
störningsspänning tidvis att vara draget. Ur skensträngens resistans
kunde störningsströmmen i skenorna uppskattas till ca 100 A.
Liknande mätningar med i stort sett samma resultat
gjordes vid ytterligare ett par tillfällen under år 1946 (27
juli och 22 september). Samtidigt med dessa mätningar
utfördes även vid Sjökarteverkets jordmagnetiska
observatorium på Lovön spänningsmätningar med en
registrerande voltmeter mellan ett par på 1 km avstånd nedslagna
jordsonder. Fig. 9 visar en del av registreringsremsan för
22 september 1946; spänningen översteg som synes tidvis
mätarens registreringsområde 4 V. Man kunde också
konstatera liktidighet mellan störningar på Lovön och ute på
järnvägsnätet. Fig. 9 kan alltså anses visa den
karakteristiska formen av de på spårledningar uppträdande
jordmagnetiska spänningarna. Även om dessa förekomma rätt
sporadiskt, kan man ej komma ifrån att hänsyn måste tas
till dem, antingen så att de ej kunna förorsaka felaktiga
signaler eller så att deras storlek begränsas i sådan grad,
att de ej ens vid spårledningssystem med likström få
skadliga verkningar. I förra alternativet är det säkraste
botemedlet att man avstår att använda likström för spårreläer,
det andra alternativet innebär att man genom sektionering
av båda skensträngarna undviker att få slutna strömbanor
ftZS
/i/30
/i/35
Fig. 9. Spänningsförlopp på den nord—sydliga
Lovöled-ningen vid en jordmagnetisk störning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
