Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 2 juni 1951 - Motståndet vid en idés förverkligande, av Rolf Oom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472
TEKNISK TIDSKRIFT
Motståndet vid en idés förverkligande. Den
schweiziske översten Edgar Schumacher talade för någon tid
sedan i Zürich över ett tema, som berör alla verksamma
människor, oavsett deras yrke eller ställning, nämligen
om det motstånd som man har att övervinna, så snart man
vill förverkliga någon avsikt eller idé.
Bakom varje betydelsefull handling står en idé. Men
liksom intet vanligt mekaniskt skeende kan förlöpa utan
inverkan av den fysikaliska friktionen, kan ingen plan eller
idé förverkligas utan att en andlig friktion måste
övervinnas. Denna friktion ligger alltid och överallt på lur,
där det handlas, där "en apparat skall sättas i rörelse",
vare sig detta är en förvaltningsapparat, ett företag eller
en militär enhet. Den möter en från första steget mot
förverkligandet till det sista steget före målet, vare sig man
förutser den eller ej.
Källorna för friktionen är mångahanda. En del av
friktionen kommer utifrån: den som vill förverkliga planer
kommer i konkurrens med andra, som vill förverkliga
liknande planer inom samma område, och därigenom
kommer planerna att ömsesidigt korsa varandra. Vidare
betyder genomförandet av en plan alltid en förändring, och
tröghetens krafter, vilka motsätter sig varje förändring, är
starka.
Andra friktioner kommer inifrån, ur våra krafters
begränsning. Ju mer någon vill utföra, desto mer känner
han, att hans krafter är begränsade. Just på de största
ansträngningarna följer ofta "down"-perioderna, livets
vågdalar.
Många friktioner beror slutligen på knappheten på tid.
Hur ofta måste vi inte besluta oss genast, i en oklar
situation, i medvetandet att vi med full kännedom om alla
omständigheterna kanske skulle handla annorlunda. Dock vet
vi, att vi skulle komma för sent, om vi ville vänta på
klarhet, på en klarhet som kanske inte kommer på länge,
kanske aldrig.
Det otrevligaste med friktionen är dess tendens till
summering, till kedjereaktion. När något börjar gå galet, så
går lätt allt galet, vi ser "över huvud taget ingen utväg
mer". Det är, som om en skadeglad avsiktlighet dolde sig
bakom allt — friktionen vill driva oss till förtvivlan!
Hur för vi nu kampen mot friktionen, detta förlamande
väsen? Det finns hundratals lovprisade recept om hur vi
skall "bevara jämnmodet i livet" och "övervinna
depressionerna". Och dock kan alla dessa åtgärder inte förhindra,
att kampen mot friktionen oupphörligt måste gå vidare,
ty den hör nu en gång till livet. Det avgörande är därför
inte särskilda åtgärder, utan den ständiga själsliga
hållning, med vilken kampen måste föras.
Framför allt är det viktigt att ta friktionen i allvarligt
betraktande, se den skarpt i ögonen och erkänna dess
existens, men också visa den dess plats och inte överskatta
dess makt. Den liknar en hund, som sticker svansen mellan
benen, när man tittar strängt på den. Den som
genomskådar friktionen, har fått övertag över den, står över den.
Just då, när den vill koncentrera hela vårt intresse
uteslutande på sig, så att vi bara ser, vad som går dåligt och
galet, just då gäller det att ha den inre friheten att genom
en klar blick uppåt vända uppmärksamheten ifrån det
"ständiga utför". Därvid hjälper oss insikten, att tillfället
att stiga uppåt är som störst i den djupaste vågdalen, i
krisen. (Det kinesiska skrivtecknet för "kris"
sammansättes av tecknet för "fara" och tecknet för "gynnsamt
tillfälle", såsom Mumford påpekar.)
Blicken uppåt blir väsentligt lättare, om vi redan från
början tar med friktionen i våra kalkyler. Vi måste gå till
verket med den insikten, att ingenting vid sin fullbordan
kommer att se ut så, som det sett ut i våra önskningar och
i vår fantasibild.
Friktionen möter var och en, och däri ligger något
trösterikt; den arbetar inte bara emot oss utan också för oss.
Också vår motspelare möter friktionen. Så blir alla
mänskliga planer reducerade och nedprutade — inte bara de
goda, utan också de mindre goda. Framför allt kräver
nästan allt betydligt mera tid än man först kalkylerar
med. Just emedan friktionen möter var och en, får också
var och en tro att även han, med alla sina defekter och
svagheter, kommer till ett resultat som han inte behöver
skämmas för.
Eftersom friktionen är något alldagligt, måste vi också
bekämpa och övervinna den med våra alldagliga krafter,
inte "med en största kraftansträngning". Våra
kraftreserver måste vi spara för de dagar, då vi av Ödet blir kallade
till stora beslut. Den som samlar erfarenheter från
kampen mot friktionen, denna ständigt närvarande plågoande,
ban märker, att man lättast håller honom i schack genom
ett lätt bekämpande. Först i vår fantasi får friktionen sin
fulla vidrighet och förskräcklighet. Ju mindre kraft vi
spiller på den, ju mer vi står över den, ju mindre makt
vinner den över oss.
Den som "måste samla alla sina krafter" bara för att få
bukt med vardagsbekymmerna, den som tar varje liten
bagatell "tragiskt", för honom slår allting fel, han står
ständigt i vatten till munnen.
Med tiden lär man sig ett par enkla regler för hur man
skall avvärja friktionens angrepp. En av de viktigaste är
det enkla, anspråkslösa tålamodet, som går hand i hand
med en viss envis uthållighet. De dygder, som pekar något
i riktning mot det pedantiska — ordning och punktlighet
— är också goda hjälpare i kampen mot friktionen; det
lönar sig att ta sig något samman och i denna mening
vara en smula pedant mot sig själv. Ordning och
punklig-het är som en sorts insektspulver mot friktionen.
A^isser-ligen är den rena pedanten också en beklagansvärd
företeelse. Han klarar vardagen rätt lätt med sin rutin, men
klickar fullständigt, när han ställs inför en större uppgift.
Till undvikandet av friktioner hör också dygden att
undvika att blanda sig i saker, som inte angår en eller som
man lugnt kan överlåta åt andra. Man skall inte spela
de underlydandes guvernant eller chefens "oersättliga
högra hand".
Man måste också göra klart för sig, att friktionen sår
oerhört mycket misstro i alla mänskliga relationer; ej
heller våra medarbetare fullgör alltid sina uppgifter så bra
och så snabbt, som vi väntat oss. Detta belastar
förtroendet för deras tillförlitlighet och duglighet och försvårar
samarbetet. Blott den som gör klart för sig, att också hans
medarbetare har att kämpa mot friktionen, har möjlighet
till ett klart omdöme.
Det avgörande i bela denna vardagliga kamp mot
friktionen är den andliga grundval, från vilken kampen föres.
Den som är något andligt orienterad* upptäcker allt mer,
att friktionen visserligen är ett elakartat, men i grund och
botten också ett enfaldigt väsen. Han behåller därför i alla
sina vardagliga skärmytslingar med friktionen sina
huvudsakliga krafter fria för de avgörandets timmar, då han blir
kallad till något verkligt stort. (Strasse u. Verkehr mars
1951) Rolf Oom
* Man finner t.ex. i Bhagavad-Gita, en indisk helig skrift från
600-talet f.Kr., en uppfattning som väl överensstämmer med den liär
skisserade. Där omtalas tre krafter, vilka bestämmer allt
människans handlande: längtan efter klarhet (Sattva), den egennyttiga
handlingslusten (Rajas), och den förlamande, hämmande kraften
(Tamas). Denna sista, som alltså är att jämställa med vad
Schumacher kallar "friktionen", beskrives bl.a. sålunda:
". . . men tamas’ mörker höljer
all insikt och all visdom uti natt
och fjättrar själen uti håglöshet."
". . . och mörker, håglöshet,
avstannande, villfarelse och irring
ha rot i tamas’ tillväxt . . ."
"Och den som utan sinneslugn och vett
är elak, trätsjuk, lättjefull och trög,
och lätt förtvivlande uppskjuter allt,
har del i tamas’, mörkrets egenskap."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
