Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 13 oktober 1951 - Signalglas, av Stig Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IS oktober 1951
835
Signalglas
Fil. mag. Stig Lindroth, M.S., Göteborg
De olika färger som används på ljussignalerna
vid järnvägar och flygfält, på båtar och fyrar,
erhålles genom att låta ljuset från en lämplig
ljuskälla passera genom ett färgat glas — ett
signalglas.
Ganska snart kom man emellertid underfund
med att färgen på ett signalglas ej är entydigt
bestämd i och med att man kallar det "rött",
"gult" osv. Och vad värre är, färgen hos en och
samma signal kan förändras med atmosfärens
beskaffenhet. Det torde vara ganska allmänt
känt, att en vid klart väder rent gul signal
verkar mera rödaktig när det är dimmigt, beroende
på vattenpartiklarnas förmåga att avböja
kort-vågigt ljus mer än långvågigt. Det växte därför
fram ett behov att fastställa de fordringar som
måste ställas på ett signalglas för att dess
användning ej skulle minska trafiksäkerheten i
stället för tvärtom.
Absorption och transmission
Det gäller då i första hand att bestämma de
faktorer, vilka inverkar på den strålning som
utgår från en ljussignal, varvid vi av lätt
insedda skäl inskränker oss till synlig strålning
ined våglängder mellan 3 800 och 7 700 Å.
En ljuskällas strålning definieras genom dess
energifördelningskurva E — f(l), varur för varje
Ä kan beräknas värdet E(X)dl på den energi som
emitteras per sekund och ytenhet inom en viss
rymdvinkel mellan våglängderna l och X -f- dl.
För en temperaturstrålare kan
energifördelningen anges genom kroppens färgtemperatur,
varmed menas den temperatur en svart kropp bör
ha för att dess ljus skall få samma
spektrala energifördelning som temperaturstrålarens.
Några värden1 på olika ljuskällors
färgtemperatur är följande:
Ljuskälla Färgtemperatur
°K
Fotogenlampa ................ 1 900—2 100
Acetylenlampa ................ 2 360
Volframglödlampa
vakuum ..................... 2 300—2 500
gasfylld, 8 lm/W ........... 2 550
10 ................. 2 650
13 ................. 2 750
16 ................. 2 850
18 ................. 2 950
21 ................. 3 050
666.22 : 656.057
Då strålningen från ljuskällan passerar genom
ett signalglas, absorberas en del av ljuset.
Graden av denna absorption anges kvantitativt av
glasets absorption A, vilken anger den bråkdel av
den infallande ljusenergin som absorberas i
glaset, eller också kan man uppge glasets
transmission’ T, dvs. förhållandet mellan
genomsläppt och infallande ljusenergi. Summan av A,
T och reflexionen R blir definitionsmässigt lika
med ett.
Härav torde det vara klart, att sambandet
mellan det ljusflöde F(A), som lämnar signalglaset,
dvs. den ljusenergi, soin per tidsenhet faller på en
given yta, och våglängden, uttryckes genom ekv.
F(X)=T(l)E(X) (1)
T{1) betecknar här den spektrala
transmissionen, varur man genom integration över det
synliga våglängdsområdet erhåller
totaltransmissionen. En modifierad definition av detta begrepp
omnämnes senare.
Ljusflödet F bestämmer således ljusretningen
på en iakttagares ögon och därmed också vad vi
kallar för ljusets färg — men vilken färg? Ja
detta är närmast ett fysiologiskt problem, som
angripits av många forskare alltifrån Newtons
dagar. I detta sammanhang är vi närmast
intresserade av dels hur man kvantitativt skall
definiera en färg, dels hur man på denna grundval
bör standardisera ett färg-, enkannerligen ett
signalglas.
Färgbegreppet och dess matematiska definition
De för närvarande allmänt vedertagna
principerna för färgmätning framlades på en
kongress i Cambridge år 1931, anordnad av
Com-mission Internationale de 1’Eclairage (CIE). Man
utgår från det sedan länge kända förhållandet
(Grassmans första lag 1853), att varje färg kan
erhållas genom sammanblandning av tre
primärfärger; färgseendet är tredimensionellt, vilket
matematiskt innebär, att man kan — för att
följa Tryggve Johanssons framställning3 —
definiera en färg F’ med en ekvation av typen
F’ = uR + vG + wB (2)
* I stället för transmission rekommenderas i USA användningen av
termen transmittans®, medan i England detta ord betecknar
förhållandet mellan genomsläppt ljus och infallande, det senare minskat
med reflekterat ljus1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
