Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 18 november 1952 - Andras erfarenheter - Metallisering av fartygsskrov, av SHl - Kemisk rengöring före svetsning, av SHl - Hårdlödning av aluminiumlegeringar genom doppning, av SHl - Plastfoder i rör, av SHl - Böcker - Rationel mekanik, bd 3, av B Langefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25 november 1952
989
sam tillräckligt skydd, men oftast överdras den med färg
vars livslängd ökas genom att den inte är i direkt kontakt
med stålet. Skyddsmetallskiktet får betydligt större
varaktighet, om det tätas med polyvinylplast (F M Earle i
Iron Age 31 jan. 1952). SHl
Kemisk rengöring före svetsning. Det är ofta svårt att
genom svetsning fylla fördjupningar uppkomna genom
korrosion av stål eller gjutjärn i pumphus, därför att
effektiv rengöring av metallytan inte kan utföras. Vanligen
slipar man bort rosten, men ofta är det omöjligt att komma
åt hålet med slipverktyget. Man kan emellertid då utföra
rengöringen kemiskt.
Härvid ruggas det angripna stället upp med stålborste, en
damm av syrafast lera byggs kring det, varefter man fyller
på en mättad lösning av difenylguanidin i lika delar
koncentrerad saltsyra och vatten. Syran löser då upp rosten
innanför lerdammen, men när metallen frilagts adsorberas
guanidinet vid den och hindrar vidare angrepp. När rosten
lösts upp (man låter vanligen syran stå över natten)
avlägsnas syran och lerdammen, varefter arbetsstycket sköljs
grundligt med vatten.
Metoden lär ge en ren, glänsande, fullt rostfri metallyta,
varför hålet lätt kan fyllas genom svetsning. Om så behövs
putsas svetsen efteråt (P E Kkystow i Chemical
En-gineering apr. 1952). SHl
Hårdlödning av aluminiumlegeringar genom
doppning. En av de största svårigheterna vid hårdlödning av
aluminiumlegeringar är att skillnaden mellan lodets och
grundmetallens flyttemperaturer är liten. För att
distorsion, nedböjning eller smältning av grundmetallen skall
undvikas måste lödstället upphettas snabbt och likformigt,
och temperaturen måste regleras mycket noga. Vidare
skall den tid smält lod är i kontakt med grundmetallen
vara så kort som möjligt. För lång kontakttid eller
användning av för mycket lod kan medföra att grundmetallen
löses upp eller smälter lokalt.
Det är svårt att undvika korrosion genom inneslutningar
av flussmedel, när detta används i form av pasta
innehållande alkohol eller vatten. Torrt flussmedel är
visserligen bättre än vått, men inneslutningar kan uppstå även
i detta fall, därför att salterna innehåller vatten. Dessa
svårigheter kan undvikas, om upphettningen av lödfogen
sker genom neddoppning av arbetsstycket i ett bad av
smält flussmedel. Härvid är det också lätt att reglera
temperatur och upphettningstid exakt.
Det bad som används avvattnas fullständigt genom att
man doppar ned en plåt av renaluminium i det. Metallen
reagerar nämligen med vattnet under vätgasutveckling.
Fogar framställda genom doppning i ett sådant bad och
noggrant sköljda har inte visat några tecken på
korrosion efter 250 h i fuktkammare vid 35°C.
Lodet måste väljas med omsorg. Det kan anbringas i form
av tråd, plåtbitar eller överdrag på en grundmetall med
högre smältpunkt än lodet. Val av lämplig form är inte
kritiskt, men för att fogen skall få största möjliga hållfasthet
måste hänsyn tas till dess konstruktion. Tyvärr finns bara
ett lod i form av tråd och ett som plåt, nämligen Alcoa 718
resp. 713. Till överdrag på grundmetall 3S
(aluminium-manganlegering) och J51S
(aluminium-magnesium-kisel-legering) används ett par legeringar Alcoa 10 och 20 med
något olika smältpunkter. Den senare av dem kan
värmebehandlas.
Av i handeln förekommande dragna aluminiumlegeringar
är flera som härdas genom värmebehandling eller
kallbearbetning lämpliga för dopplödning, t.ex. renaluminium
2S, legeringarna 52S, 53S och 61S innehållande
magnesium och kisel samt 3S som innehåller mangan.
Renaluminium, 3S och 52S som härdas genom kallbearbetning
måste efter lödningen användas i mjukt tillstånd, därför
att de vanligen blir mjukglödgade vid lödtemperaturen
som är ca 600°C. När lödda delar skall ha hög hållfast-
het är det därför nödvändigt att använda en legering som
kan värmebehandlas, t.ex. 61S.
De flesta aluminiumlegeringarna för gjutning är inte
lämpliga för dopplödning på grund av sin låga
smältpunkt. Denna är ungefär densamma som lodets. Det finns
emellertid några av aluminium-zink-magnesiumtyp som
kan dopplödas, nämligen 40E, A612, Ternalloy 8 och
Ten-zalloy. Dessas stelningstemperatur är i allmänhet högre
än lödtemperaturen. I de fall så inte är fallet är den
mängd smält metall som uppstår vid lödtemperaturen så
liten, att inga svårigheter uppstår. Efter lödning kan dessa
legeringar utskiljningshärdas (D Wallace i Product
En-gineering febr. 1952). SHl
Plastfoder i rör. Det närmast till hands liggande men
därför inte enklaste sättet att använda plaster i
rörledningar är i form av överdrag. På så sätt har man använt
sam-polymerisat av butadien-akrylnitril och styren-akrylnitril.
När största korrosionsmotstånd fordras och kostnaden och
svårigheten att anbringa plasten inte är av avgörande
betydelse har man med framgång använt
polytetrafluorety-len, påförd genom sprutning. Härdade fenoplaster har
naturligtvis också utnyttjats som inre skyddsskikt i rör.
Ett av de mest lovande materialen för korrosionsskydd
av rörledningar är vinyl-vinylidenpolymerisat
strängspruta-de till rör som sedan träs in i metallrören. Strängsprutat
cellulosaacetatbutyrat påstås vara lämpligt för samma
ändamål. Detta material införs i stålröret och blåses sedan
upp med ånga till kontakt med stålet (Engineers’ Digest
mars 1952). SHl
Böcker
Rationel mekanik, bd 3: Vektoranalyse, potentialteori,
kontinuerlige medier, strömninger, komplekst potential, av
Jakob Nielsen. Gjellerup, Köpenhamn 1952. 197 s., 24 fig.
36 dkr.
Röken utgör tredje delen av förf:s välkända lärobok i
mekanik. I första kapitlet behandlas de delar av den
klassiska teorin för vektorfält, vilka senare kommer till
användning inom kontinuumsmekaniken. Mot vanligheten
göres härvid bruk av elementär matrissymbolik, vilket ger
framställningen ökad klarhet. I ett intressant avsnitt visas
hur man vid tvådimensionella fält, genom att införa
tvärvektorn V, uppkommen av vektorn V genom vridning
vinkeln + ar/2, kan undvara endera av begreppen rotor
eller divergens. Härmed vinnes en anknytning till teorin
för vektorer i komplexa talplanet, vilket visas i ett senare
kapitel.
Andra kapitlet ger en översikt av potentialteorin. I det
tredje kapitlet, som behandlar teorin för elastiska fält, ges
först en allmän framställning av teorin för "differentiabel
avbildning". Denna tillämpas därefter på kontinuerliga
mediers deformation, som studeras för det allmänna fallet och
sedan specialiseras till små deformationer. Det fjärde
kapitlet behandlar vätskors strömning. Analogin med
elastiska medier framhäves och utnyttjas. I femte och sista
kapitlet behandlas användningen av komplex potential på
tvådimensionell strömning. En god översikt av
tillämpningen av konform avbildning lämnas även här.
I ett tillägg behandlas dyader. Det synes emellertid ha
lyckats förf. att, tack vare lämplig användning av
matris-symboler, göra framställningen tillräckligt koncis dem
förutan.
Framställningen är klar och redig. Den är ganska fyllig
och lättläst, ofta elegant. Nivån är elementär men
framställningen är ändå så allmänt hållen att boken torde
utgöra en mycket god förberedelse för mera avancerade
studier. Papper och typografisk utstyrsel är av högsta klass.
I företalet nämnes att boken framgått ur föreläsningar,
hållna för vissa studerande vid Köpenhamns Tekniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
