Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 24 februari 1953 - Beräkning av arbetstid vid tunnelsprängning med hårdmetallborrning, av Karl-Heinz Frænkel och Sten Wallin - Andras erfarenheter - Markstabilisering, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
Tunnel med i m2 area
Data är här A = 4,4 m3, .1/ = 2 man, iV -=33, G — 55,7
m, b = 2—2,4 m, = 29 cm/min.
Erforderlig tid enligt nomogrammet, fig. 4, är 650 min
och enligt statistiken 580 min. Avvikelsen är + 12 °/o.
Giltighetsområde
De funktioner som här redovisats är avsedda att främst
gälla horisontella tunnlar med areor från 2 m" till 125 m2.
När det gäller tunnelareans form måste dock vissa
förbehåll göras för funktionernas giltighet. Sålunda bör
förhållandet mellan tunnelns höjd och bredd hålla sig inom
gränserna V*—2, ty i annat fall gäller icke de antaganden,
som legat till grund vid funktionsbildningen.
Sedan funktionerna sammanställts har de under drygt ett
år som kontroll jämförts med driftstatistik från
bergsprängningsarbeten i såväl bergarter av varierande
hårdhet som i rena malmer. Felprocenten har pendlat mellan
± 10 % och således legat inom gränserna för vad man kan
tillåta vid grovarbeten av denna typ.
I princip möter det emellertid intet hinder att använda
funktionerna och nomogrammen, även när tidåtgången
skall bestämmas för bergsprängningsarbeten av annan typ,
exempelvis stross- och pallbrytningar. Man måste blött
tillse, att korrektioner med hänsyn till ställtidsarbetenas
skiftande karaktär och omfattning göres.
Vid bergarbeten i öppna schakt tillkommer dock alltid
väderlekens inverkan som en mycket svårbestämd faktor,
speciellt vintertid.
Litteratur
1. Jajjelid, I: Svenskt utvecklingsarbete för borrning och
sprängning. Föredrag vid NIM 4 i Helsingfors juni 1951.
2. Ryhre, G & Kallin, å: Bergborrning med hårdmetall och dess
ekonomi. Tekn. T. 79 (1949) s. 553.
3. Frænkel, K H: Handbok i bergsprängningsteknik, Stockholm
1952.
Andras erfarenheter
Markstabilisering. Det är ofta nödvändigt att öka
markens hållfasthet, särskilt vid byggande av vägar och
flygfält. Numera använder man härvid ett stort antal
metoder som ägnar sig för olika marktyper och ändamål under
olika betingelser.
Kalk, bränd eller släckt, minskar markens plasticitet,
ökar dess kornbildning och gör vägar hållbarare. Bästa
resultat uppnås vid tillsats av ca 7 ^/o kalk. Markens
hållfasthet kan ökas flerfaldigt. Kalkens användbarhet beror
emellertid på markens kornstorlek, täthet och vattenhalt.
Dess täthet minskas genom kalktillsatsen.
Kalciumklorid tenderar att minska markens
torkhastighet och benägenhet för tjälskott; samtidigt ökar den dess
inre kohesion. Marken bör ha tillräcklig kapillaritet för att
hålla kvar kalciumkloriden vid regn. Vattnets ångtryck
och fryspunkt sänks av den, medan dess täthet och
ytspänning ökas. Markens krympning vid torkning blir
mindre därför att hålrummen i den fylls av kristaller.
Man bör inte behandla mer än ett 100 mm tjockt skikt
i taget. Bästa resultatet uppnås, om ett skyddsskikt av
bi-tuminöst material läggs över det stabiliserade skiktet.
Kalciumklorid har största verkan på mark med låg
hållfasthet. Den är ett effektivt dammbindningsmedel men inte
särskilt användbar för markstabilisering.
Natriumsilikat i vattenlösning sprutas in i marken under
relativt lågt tryck genom ett stort antal rör. Därefter inför
man en stark lösning av kalciumklorid under avsevärt
högre tryck. Marken blir nästan ögonblickligen fast genom
utfällning av kalciumsilikat och får egenskaper liknande
sandstens (tryckhållfasthet ca 18 kp/cm2). Denna metod är
olämplig för mark med stor halt av fina partiklar och kan
inte användas för vtstabilisering. Den har använts vid
TEKNISK TIDSKRIFT
tunnelbanebygget i Stockholm för behandling av gruslagren
under Konserthuset.
KLM-metoden består i injektion av en lösning
innehållande natriumsilikat, saltsyra och liten mängd kopparsulfat.
De båda senare ämnena sätts till för att påskynda
hårdnandet.
Vid kroni-ligninmetodcn utnyttjas förhållandet att
na-triumbikromat och svavelsyra fäller ut organiska ämnen i
sulfitlut som ett hårt gel vilket krymper vid torkning och
gör marken tätare. I finkornig mark avlägsnas det vid
kornens ytor löst bundna vattnet. Efter behandlingen kan
markens tryckhållfasthet uppgå till 2—28 kp/cnr. Dess
slaghållfasthet höjs något. Vid ytpreparering har man
uppnått ett djup på 100 mm och hårdnande inom en
timme. Brikettering av instabil mark med krom-lignin som
bindemedel och återförande av briketterna förefaller vara
en lovande metod. Det uppges att en tryckhållfasthet på
70 kp/cm2 har erhållits.
Plasmofalt är en syntetisk produkt med egenskaper
liknande asfalts och bitumens. Den används för stabilisering
av stränder. Sockerrörsmelass, som gjorts hartsartad
genom upphettning till hög temperatur vid närvaro av en
katalysator, får reagera kemiskt med en tung återstod av
brännolja i förhållandet 1 del melass till 9 delar
brännolja. På senare tid har man i stället för melass använt
sulfitlut som är billigare. Det fordras 5—10 °/o Plasmofalt
för stabilisering av strandsand. Man uppger att denna efter
1 h är så hård att den bär en lätt lastbil.
Plasmofalt anbringas vanligen het, mon man bör också
kunna föra på materialet som emidsion. Det tycks ha
mycket god resistens mot saltvatten. Det är möjligt att det,
försatt med gummi, kan användas under vatten.
Preparatet har också använts som bindemedel vid brikettering
av sand, som sedan återförts, och vid stabilisering av
salthaltiga träsk.
Kalciumakrylat hoppas man skall bli av betydelse för
stabilisering av finkornig mark. I blandning med
ammo-niumpersulfat och natriumtiosulfat polymeriseras
akryla-tet till ett harts som binder samman partiklarna i marken.
Denna har sedan i fuktigt tillstånd betydande
draghållfasthet och en elasticitet påminnande om svampgummis.
Vid torkning krymper det stabiliserade skiktet mycket och
blir hårt. Det förra är en av metodens största nackdelar
därför att omfattande sprickbildning är oundviklig.
Materialets pris torde vara för högt för civilt bruk.
Anilin-f uf uralblandning i förhållandet 2 : 1 används av
amerikanska flottan för stabilisering av strandsand.
Penta-klorfenol, vattenfri aluminiumklorid och beck sätts till för
reglering av reaktionstiden och minskning av
kemikalieåtgången. Ungefär 4 vol-^/o anilin-furfuralharts behövs för
stabilisering av sand. Enligt nyligen utförda prov hårdnar
sanden på 2 h tillräckligt för att bära de tyngsta militära
fordon som deltar i amfibieoperationer.
Cement bör bara användas för stabilisering av grunden
då ett ytlager nöts av för fort. Markens kornstorlek har
inte lika stor betydelse som vid kemisk stabilisering.
Cement kan användas för vägar med asfaltbeläggning som
slitskikt. Tryckhållfastheten kan bli 56—70 kp/cm2. Den
minsta mängd cement, som ger tillräcklig hållfasthet, är
ca 10 «/o.
Bitumen torde vara det bästa stabiliseringsmedlet när det
anbringas hett. Det är emellertid inte lämpligt för
finkornig mark. Vid användning av tjära skall man inte
stabilisera ett mer än 150 mm tjockt skikt i taget. Tjäran gör
marken vattentät. Till ett 10 mm tjockt skikt åtgår under
normala förhållanden 0,6—0,9 1/m2 tjära eller 0,9 1/m2 asfalt.
Vid användning av emulsion uppnås bättre fördelning av
asfalten som förtränger vattnet i marken och adsorberas
vid dennas partiklar.
Elektroosmos är en lovande metod för behandling av
mycket finkornig, lerig mark. Elektroder med en
potentialdifferens på ca 220 V sänks ned i marken på 2,5—15 m
avstånd från varandra. Positiva joner går till katoderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
