Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 14 april 1953 - Extremt finfördelade oorganiska pulverformiga substanser, av Otto Stelling och Gösta Flemmert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ib april 1953
311
Extremt finfördelade
oorganiska pulverformiga substanser
Professor Otto Stelling och tekn. lic. Gösta Flemmert, Stockholm
Sedan länge har den ene av oss (Stelling)
arbetat med problemet att söka framställa ett
oorganiskt, vitt eller ljusfärgat fyllmedel för gummi
med liknande förstärkande egenskaper som det
vanligen använda fyllmedlet carbon black. Att
detta problem är av stort intresse inses utan
vidare om man betänker, att med carbon black
fyllda gummivaror svårligen kan färgas i ljusare
färger, ävensom att detta fyllmedel blott kan
framställas i länder med tillgång till billig
naturgas eller liknande. Skall exempelvis vita eller
ljusfärgade gummivaror framställas, blir deras
mekaniska egenskaper sämre än de mörkas så
länge ofärgade fyllmedel med fullgod verkan
saknas.
Hur ett gott fyllmedel skall vara beskaffat kan
inte teoretiskt förutsägas. Att det skall vara
extremt finfördelat kan man dock utgå ifrån.
Emellertid är det ingalunda klart att kornstorleken
är den allena bestämmande eller ens
dominerande faktorn. Många forskare på området hävdar
tvärtom att carbon blacks från andra fyllmedels
helt avvikande och större förstärkande verkan,
visar att en speciell effekt sammanhängande med
kornytans kemiska eller fysikaliska struktur är
avgörande.
Nya fyllmedel för gummi
Utan att ta ställning till de olika teoriernas
riktighet påbörjades 1946 vid KTH:s Institution för
teknisk-oorganisk kemi en serie försök att
markant ändra ytan hos redan kända oorganiska
fyllmedelspartiklar i avsikt att ernå bättre
kontakt och ökad hållfasthet i gränsskiktet gummi
-—fyllmedel. Det visades att man kan ge vanliga
fyllmedel, t.ex. kaolin, helt andra fysikaliska
egenskaper genom att utsätta dem för en
atmosfär av exempelvis dimetyldiklorsilan.
En hinna av polydimetylsiloxan bildas på varje
partikel, som därigenom får bl.a. markerat
hy-drofoba egenskaper medan den normalt har
hydrofil karaktär. Vid lämpligt val av organisk
rest i polysiloxanen kan t.o.m. kemiska
föreningar tänkas uppkomma mellan gummimolekylerna
678.046.2:
och fyllmedelskornens ythinna. En del
preliminära försök med på detta sätt behandlade
fyllmedel i naturgummi tydde på, att en viss ökning
av deras effekt erhålles genom ytbehandling1.
En närmare undersökning gav dock långt ifrån
tillfredsställande resultat. Man övergick därför
till framställning av nya primärfyllmedel, vilka
eventuellt kan ytbehandlas, om därmed ökning
av deras effekt kan nås.
Som första undersökningsmaterial valdes
extremt finfördelad kiselsyra. Det var känt, att
exempelvis kiseltetraklorid sönderdelas i en låga
av brinnande väte eller kolväten genom
reaktionen
SiCl4 + 2 H2 + 02 = Si02 + 4 HCl
och att härvid en mycket finfördelad produkt
kan erhållas. Redan vid de första studierna av
denna metod erhölls en produkt, som visade
synnerligen goda egenskaper som fyllmedel i
gummi, om lämpligt blandningsrecept valdes.
Man fann också rent kvalitativt, att olika sätt
för genomförandet av själva förbränningen ger
produkter med till synes ganska olika
partikelstorlek. Denna kunde vid tidpunkten för dessa
undersökningar (före 1950) blott bestämmas
genom mätning av vätningsvärmen.
Undersökningarna, som då genomfördes i samarbete med
Hälsingborgs Gummifabriks AB, ledde så
småningom till framställning av en kiselsyraprodukt med
praktiskt taget samma förstärkande egenskaper
som carbon black.
Vid de tekniska undersökningar, som då
genomfördes visade olika genom förbränning erhållna
kiselsyraprodukter inom försöksfelen samma
fyllmedelseffekt, ehuru deras vätningsvärmen
tydde på relativt stora variationer i
partikelstorleken. Emellertid visade en senare mera ingående
analys av försöksresultaten antydningar om ett
inflytande av partikelstorleken, vilket tydligare
kunde fastläggas sedan man började mäta denna
direkt i elektronmikroskop2.
Undersökningarna fortsattes därför i två
huvudriktningar, den ena framför allt syftande till ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
