Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 8 december 1953 - TNC: 22. Räkneordet ett, av G B - Debatt: STF:s stadgar, av Ivar Herlitz och Oskar Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 december 1953
975
ennummerstidning, i enrum, enrummare, enskifte,
enslags-klocka, ental (= singular), envig (jfr fsv. vigh n. strid),
envälde, enöga (som zoologisk term) och enaxig, enbent,
enbladig, endäckad, enfröig, enhornad eller enhornig,
en-könad, enparig, enrummig, enskalig, enskärig plog,
en-språkig, enspårig järnväg, enäggiga tvillingar, enögd och
enörad. I en del nyare sammansättningar finner man
dock formen ett-: ettbetygskurs (= kurs för ett betyg),
ettbladstryck (= tryck som består av ett enda blad). Vid
år och öre är också ett- enda form: ettårig, ettåring,
ett-öresfrimärke och ettöring. Märk också vid ett-draget,
ettslaget och ett-tåget, där sammanhanget med
grunduttrycket "klockan ett" gör sig påmint, ytterligare
framhållet genom bindestrecket. Slutligen heter det i musiken
alltid ettstrukna C osv.
I vissa trakter, särskilt i Sydsverige, har man skapat ett
distributivt räkneord vars en, vars ett, t.ex. de fick vars ett
äpple. Det har utan tvivel uppstått ur det äldre var sin,
var sitt, som också kan uttalas som om det vore ett ord
(varsin, varsitt). Genom felaktig upplösning av
förbindelsen var sitt har man fått vars itt, varvid itt har fattats
som räkneordet ett. Uttalet itt är alltjämt vanligt i stora
delar av Skåne och under hela 1500-talet och de första
årtiondena av 1600-talet var det också den normala
skriv-formen. I Nya testamentet 1526 och i Gustav Vasas bibel
1541 är formen genomgående it eller itt. Nybildningen vars
en och i analogi därmed vars två, vars tre osv. är en
behändig, låt vara lokalt begränsad, variant till de allmänt
riksspråkliga uttryckstyperna: ett (äpple) var, två (äpplen)
var och var sitt (äpple), var sina två (äpplen). Den har sin
motsvarighet i danska hver et, hver to och tyska je ein,
je zwei etc. G B
Debatt
STF:s stadgar
Sedan åtskilliga år har diskussioner pågått om Svenska
Teknologföreningens och de högskolebildade ingenjörernas
intresseföreningars organisation samt om förhållandet
mellan dessa föreningar. Det har nog även så småningom
blivit klart för alla intresserade att något behöver göras.
Det har därvid framkommit som särskilt aktuellt, att
STF bör decentralisera sin verksamhet genom att överlåta
en större del av den på sina avdelningar, medan
intresseföreningarna troligen behöver en viss centralisering.
Det naturligaste förefaller då vara, att STF och
intresseföreningarna i första hand löser dessa organisationsfrågor
var för sig och därefter eller parallellt därmed diskuterar
bildandet av ett samarbetsorgan för lösande av frågor,
där gränsdragningen mellan de båda föreningstyperna kan
bli oklar.
Från annat håll har det framhållits att inga gränser över
huvud taget kan dragas, samtidigt som man dock måste
erkänna att en fullständig sammanslagning är otänkbar,
då ju STF i sig innesluter företagare och anställda,
tillverkare och köpare för förtroendefull diskussion om
gemensamma frågor, medan intresseföreningarna företräder
en grupp STF:s ledamöter som i förekommande fall kan
tvingas ställa sig i direkt stridsställning gentemot en
annan grupp.
När därför STF till årets vårstämma såsom ett första utåt
synligt resultat av pågående förhandlingar framlade ett
organisationsförslag, enligt vilket intresseföreningarna,
efter att ha överlåtit endast den rent förhandlingsmässiga
sidan av sin verksamhet på ett riksförbund, skulle helt
sammanslås med Teknologföreningens avdelningar, ställde
jag mig ytterst skeptisk till förslaget. Sedan emellertid
skillnaden mellan åtminstone de omedelbart tilltänkta
åtgärderna och ett tidigare mera långt gående förslag, som
jag under hand fått tillfälle se, närmare klarlagts, fann
jag trots många kvarstående betänkligheter att styrelsens
förslag dock kunde innebära ett embryo till en lösning,
om tillräcklig frihet lämnades för de olika facken att
ordna sina egna förhållanden efter vad som bäst passade
just dem.
Det är förståeligt om styrelsen i sitt fortsatta arbete på
frågan önskat arbetsro, även om det är överraskande, att,
såvitt jag kunnat finna, de synpunkter, som framkom vid
diskussionen i samband med vårstämman, på intet sätt
bragts till föreningsmedlemmarnas kännedom. Den därav
föranledda önskan att undvika offentlig diskussion har
även av mig respekterats, givetvis i den självklara
förvissningen att styrelsens slutliga förslag skulle framläggas i
sådan form och i så god tid, att ett noggrant studium och
eventuellt debatt skulle möjliggöras.
Det var därför en pinsam överraskning att finna, att
styrelsen i höst framkom med ett förslag, som förklarades
så brådskande, att medlemmarna icke ens kunde beviljas
den frist av 45 dagar för ett studium av förslaget, som
enligt nu gällande stadgar normalt tillförsäkras dem. I
stället skulle förslaget första gången behandlas efter ca
tre veckor för att definitivt beslutas efter totalt ca sex
veckor. Det pinsamma intrycket av brådska förstärktes
ytterligare, då det på den extra stämman vid
detaljbehandlingen förklarades, att icke ett ord kunde ändras utan att
styrelsens planer ginge om intet.
Vid en första genomläsning förefaller det framlagda
ändringsförslaget så menlöst och intetsägande, att man
frågar sig, varför det över huvud taget framlagts.
Föreningens ändamål är helt oförändrade, och den enda
förändringen är, att vissa medlemmar som tidigare varit
personliga medlemmar i stället blir kollektivt anslutna,
samtidigt som avdelningarna får ändra namn och befrias från
skyldigheten att i sitt namn ånge att de utgör avdelningar
av Svenska Teknologföreningen. Man tänker sig härvid en
ny namnform, specialförening, men någon antydan om
innebörden av detta namn ges icke. Specialföreningens
stadgar behöver visserligen icke såsom avdelningarnas
arbetsordning fastställas av STF:s styrelse, men man måste
förutsätta som självfallet, att styrelsen före beslut om
kollektiv anslutning måste på samma sätt som för
avdelningarna övertyga sig om att specialföreningens stadgar
överensstämmer med föreningens ändamål. Förslaget
borde därför, tolkat efter bokstaven, icke innebära någon
som helst möjlighet för specialförening att bedriva annan
verksamhet än den som föreningens styrelse vid
granskning av nuvarande avdelningars arbetsordning kunnat
medge dessa.
Det förhållandet att bestämmelsen i stadgarnas § 7 att
"Avdelning må besitta egna medel och äger själv förfoga
över dessa; dock skall föreningens kansli sköta
kassarörelse och bokföring" ej överförts att gälla
specialförening kan visserligen tänkas innebära någon förändring
i det ekonomiska systemet, men detta är i så fall ytterst
väl dolt, då paragrafen om avgifter (§ 20) är helt
oförändrad.
För att förstå förslagets innebörd måste man i stället
gå till de kommentarer från föreningens ordförande och
verkställande direktör, som bifogats förslaget, samt till de
ytterligare förklaringar som från styrelsehåll lämnats om
förslagets innebörd. På detta sätt får man en viss
uppfattning om syftemålen men tyvärr icke minsta antydan
om vilka möjligheter föreningen har att i framtiden
kontrollera utvecklingen.
Den första upplysningen får man härvid av ett uttalande
av föreningens verkställande direktör på den extra
stämman och till tidningspressen, att stadgeändringen innebär
"en första etapp i arbetet på att skapa ett mera
förhand-lingsdugligt organ än en stämma", eller med andra ord
att föreningens medlemmar skall helt bortkopplas från
inflytande på den framtida utvecklingen och överlämna
denna i styrelsens händer, vilken till två tredjedelar består
av representanter för avdelningarna och i framtiden de
nya specialföreningarna. Ett sådant förslag kan alltså
framläggas i en förening av akademiskt bildade, däri in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
