Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 29 juni 1954 - Principer för tunnelsprängning, av Ulf Langefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 juni 1954.
601
Fig. 19. Utsprängning av kranspartiet med minsta åverkan
på kvarstående berg.
Ojämnhet
Hålavstånd
Fig. 20. Bergkonturens genomsnittliga ojämnhet och
hålavståndet vid olika berg, försåttning och laddningsmängd;
- sprängplats F,–-sprängplats S, a stor
överladdning, övriga kurvor rått laddning.
man vill undvika att utnyttja det fria fallet
nedåt. Lägg märke till att man med de angivna
principerna för konstruktion av borrplaner
konsekvent undviker nerstrossning av hela hålrader
på samma intervall. Placeras cuten högt i
sektionen, fås en mindre kompakt knothög, lägre
och mera utsträckt och med bättre styckefall.
Slätsprängning
Som ett monument över det utförda arbetet står
tunnelväggar och tak kvar långt efter det att
den utsprängda delen fraktats ut ur det tekniska
och ekonomiska sammanhanget. Verkan av en
dålig utsprängning av tunnelkonturen kommer
vid vattentunnlar att ständigt göra sig gällande
genom stora effektförluster, vid skyddsrum och
förråd genom ökade underhållskostnader och
minskad hållfasthet.
Under de senaste åren har man också alltmera
fått klart för sig betydelsen av slätsprängningen
av tunnelkonturen. Även i detta fall är det av
vikt att sprängningen görs med fria
utslagsvinklar, och detta bestämmer hålsättning och
tändföljd för kranspartiet (fig. 19). Kranshålen bör
ej drivas till samma djup som salvan i övrigt
utan ha en eftersläpning som är minst så stor
som försättningen. Man får då utslag i bottnen
utan inspänning och det fordras mindre
sprängämneskoncentration där, vilket framgår av
diskussionen i anslutning till fig. 2.
I samarbete med Stockholms Hamnförvaltning
och K. Fortifikationsförvaltningen har
slätsprängning i vertikalorter och i tunneltak
ingående studerats. Det viktigaste villkoret för ett
gott resultat är att laddning och
laddningskoncentration i varje hål är liten, varför
framförallt kraftiga överladdningar, men också stora
försättningar bör undvikas. En praktisk och
mycket lämplig utformning av laddningen har
utprovats vid dessa försök6. Dynamitpatronerna
skärs på längden och anbringas på halvstav, som
vänds mot bergväggen. Med denna utformning
har sambandet mellan bergkonturens ojämnhet
och hålavstånd bestämts (fig. 20).
Värdena från de två sprängplatserna F och S
kompletterar varandra och visar hur skillnaden
mellan olika berg påverkar bilden. Sprängplats S
är ett i sig självt ganska homogent och slagfritt
berg. överladdning spelar här mycket mindre
roll än på försöksplats F, som med hänsyn till
slagighet kanske bättre representerar ett
normalberg. Vid tidigare försök att utföra
slätsprängning har man arbetat med stor överladdning.
Som framgår av den kraftiga lutningen på
motsvarande kurva är det då nödvändigt att använda
tätborrning, för att nå ett, åtminstone vad
utseendet beträffar, gott resultat. Antagligen är det
detta förhållande som är underlag för den
vanliga och felaktiga föreställningen att
slätsprängning är liktydigt med tätborrning.
Fig. 21. Språngning av hålrad (modellförsök i plexiglas);
upptill skott för skott, i mitten momentsprängning,
nedtill kortintervallsprängning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
