Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 2 november 1954 - Gemensam elkraftförsörjning i Danmark, Norge och Sverige? av Åke Rusck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
948
TEKNISK TIDSKRIFT
Kraftleveranser till ömsesidig nytta
Leveransen till Danmark utgöres av tillfällig
kraft, som levereras i mån av tillgång. Det pris
som betalas för denna skall enligt kontraktet
fastställas så, att båda parter har intresse av
leveransen. I detta fall blir priset maximerat av den
bränslebesparing man gör i de danska
ångkraftverken. Vi har den senaste tiden fått 1,6 öre/
kWh för kraften levererad vid Öresund. Det
förekommer även leveranser i andra riktningen,
varvid Danmark vid behov understödjer Sverige med
ångkraft vid tillfällen då dansk maskinkapacitet
finns tillgänglig härför.
Man har aldrig ifrågasatt leverans av prima
kraft från Sverige till Danmark. Däremot tror
jag att man kan räkna med att leveransen av
tillfällig kraft kommer att successivt öka. De
svenska vattenkraftutbyggnaderna är inriktade på att
åstadkomma en marginal av storleksordningen
10 % mellan krafttillgången under ett normalt
vattenår och den beräknade belastningen. Genom
att man håller en sådan marginal blir det
möjligt att tillgodose kraftbehovet med en relativt
måttlig tillsats av ångkraft under torrår. Detta
innebär att det under normala år och vattenrika
år blir mycket betydande kraftöverskott, som kan
användas bl.a. för export till Danmark. En
marginal av 10 % på den svenska produktionen
motsvarar i stort sett kraftproduktionen inom
Danmark öster om Stora Bält. Nu varierar emellertid
icke det svenska överskottet på samma sätt som
den danska konsumtionen och det lönar sig icke
heller att utbygga överföringsanordningarna för
att kunna ta hand om maximal överföring. En
svensk leverans av tillfällig kraft torde därför
aldrig kunna komma att tillgodose huvudparten
av den danska konsumtionen öster om Stora Bält.
Det vore givetvis icke helt otänkbart att bygga
ut den svenska vattenkraften snabbare och under
en övergångsperiod tillhandahålla viss prima
kraft till Danmark. Huruvida svensk prima kraft
levererad vid Öresund skulle kunna konkurrera
med dansk ångkraft har icke närmare
undersökts. Det torde emellertid icke bli någon alltför
imponerande vinst för Sverige och Danmark som
helhet betraktade. En forcering av de svenska
vattenkraftutbyggnaderna är naturligtvis möjlig
men skulle medföra en hel del problem och
svårigheter. Redan de nuvarande utbyggnaderna har
tagit de tillgängliga resurserna i anspråk.
Norge-Sverige
Sedan i det närmaste 20 år tillbaka drivs alla
Sveriges kraftstationer kontinuerligt
hopkopplade. Vi har alltså ett sammanhängande, hela
landet omfattande kraftledningsnät. I Norge är
förhållandena annorlunda. Sedan gammalt finns ett
omfattande samkörningsområde inom Östlandet
och där produceras drygt hälften av Norges kraft.
Däremot saknas förbindelse mellan Östlandet och
Vestlandet liksom längre norr ut. En
svårfram-komlig terräng liksom tillgång till vattenfall nära
konsumtionspunkterna har medfört, att det finns
ett relativt stort antal sinsemellan isolerade
kraftförsörjningsområden i västra och norra Norge.
Sammanknytningar planeras emellertid på
åtskilliga håll.
En sammanbindning mellan
samkörningsområ-det på Östlandet och det svenska nätet har sedan
många år diskuterats. Den första planeringen
gjordes redan under andra världskriget, då vi
från svensk sida på norska London-regeringens
begäran förberedde en kraftledning från
Värmland in mot Norge för att kunna snabbt tillföra
Norge en viss kraftkvantitet, för det fall tyskarna
i samband med ockupationens slut skulle förstöra
de norska kraftstationerna. Dess bättre behövde
denna plan icke utnyttjas, men några år senare
föreslog vi från svenskt håll att en 130 kV
sammanbindningslinje skulle byggas mellan
Värmland och Glommen-området. Linjen skulle
utnyttjas endast för ömsesidiga leveranser av
tillgängligt överskott och alltså vara en ren
sam-körningslinje. Vattenfallsstyrelsen erbjöd sig att
bekosta och bygga hela samkörningslinjen. Trots
att förslaget icke medförde vare sig förpliktelser
eller kostnader, avböjdes det från norsk sida. Vi
var från svensk sida medvetna om att en
sammanbindningsledning för 130 kV icke skulle vara
tillräcklig i längden utan endast vara en
temporär lösning, men vi hade funnit att nyttan av en
samköming vid ifrågavarande tidpunkt var så
pass stor, att vi skulle kunna räkna med att
avskriva linjen på relativt kort tid.
Förhandlingarna 1948—1952
Ären 1948—1952 pågick förhandlingar om ett
danskt-norskt-svenskt kraftsamarbete. Detta gick
ut på en utbyggnad av norsk vattenkraft, som
skulle finansieras genom ett danskt lån och med
Marshallhjälp och en överföring av kraften
genom Sverige, där Sverige skulle svara för alla
erforderliga anläggningar för vidarebefordran till
Danmark (Tekn. T. 1950 s. 198). Den diskuterade
kraftkvantiteten rörde sig om 600 MkWh/år.
Sverige skulle endast vara förmedlare av kraft
och vi sökte underlätta en dansk-norsk
uppgörelse. Sverige skulle naturligtvis liksom Norge ha
fått vissa fördelar av den samköming
Norge-Sverige, som därvid automatiskt skulle komma
till stånd. Förslaget lades fram av en enig
dansk-norsk-svensk kommitté och man hade,
åtminstone tidvis, grundad anledning att räkna med att
projektet skulle kunna bli realiserat. Som vi vet
misslyckades även denna, den hittills mest
utarbetade och realistiska planen för ett
danskt-norskt-svenskt kraftsamarbete. Icke ens senare
försök att omlägga planen till att avse endast
samköming mellan de tre länderna, varvid
Danmark och Sverige skulle stå för kostnaderna för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
