Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 37 - Trafikplanering för storstäder, av Kurt Leibbrand - De stora bränderna, av GAH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nätet, och tjänar till att förmedla övergången
för resande mellan järnvägen och andra
trafikmedel i staden, fig. 7—8. Vidare gäller det att
se utformningen av platsen dynamiskt, dvs. att
se fotgängarövergångarna och rörelserna av
fordonen i deras filer tidsmässigt och
därigenom få den ändamålsenligaste
utformningen av övergångar, körbanor, hållplatser och
parkeringsplatser.
De olika trafikmedlen kan lära av varandra,
gatutrafiken av den rälsbundna, eftersom där
sedan årtionden tillbaka noggranna
undersökningar utförts över trafikens förlopp och krav.
Också det yngsta trafikmedlet, flygtrafiken,
kan lära av de äldre. Tyvärr blir emellertid
ofta de gamla felen upprepade. Flygplatserna
är till för trafiken och inte för representation,
men det finns tyvärr nya flygplatser, hos vilka
den yttre gestaltningen blivit alltför starkt
betonad. Där finns t.ex. de icke ändamålsenliga,
på djupet utbyggda entréhallarna, som tvingar
de resande och godset till onödigt långa
transportvägar. Fransmännen har för sådana hallar
hos järnvägstrafiken präglat ett träffande
uttryck "La halle des pas perdus" — de
förlorade stegens hall.
Vid sådana trafikanläggningar får
trafikplaneringen inte sluta vid husdörren.
Människorna och godset skall ända fram till flygplanet,
till järnvägen eller till gatutrafikmedlet. Man
måste följa denna väg och konstruera igenom
det hela trafikmässigt, även i detaljer som
gångtunnlar, rulltrappor o.d. Den
arkitektoniska utformningen måste anpassas efter de
trafiktekniska behoven.
Slutord
Uppdelningen av våra yrken i arkitekter och
väg- och vattenbyggare är olycklig. De båda
verksamhetsområdena har utvecklat sig så
starkt och i så många avseenden, att det nu
inte längre finns någon universell byggmästare.
Detta är en olycka. Vi kan övervinna följderna
av denna utveckling, blott genom att
arkitekten och väg- och vattenbyggaren samarbetar
intimt och var på sitt håll bidrar till att ge den
totala uppgiften inom stadsbyggnadsområdet
den effektivaste lösningen, fig. 9—12.
I trafikplaneringen måste vi försöka
motarbeta en fortsatt uppdelning av
arbetsuppgifterna. Gatutrafiktekniken själv är blott en
liten del av det totala arbetet. Vi måste alltid
se till de gemensamma problemen. Om
exempelvis en buss- eller spårvägslinje inte
utformas tillfredsställande, så medför det att den
individuella trafiken växer sig starkare och
omvänt. Den kollektiva och individuella
trafiken rör sig inom samma utrymme, mellan de
båda består intim växelverkan. En uppdelad
planering av gata och parkeringsplatser,
tunnlar och järnvägar för icke till målet.
Vi måste planera i stora drag, annars
kommer vi inte framåt. Men vi måste hålla
dimensionerna. De finansiella resurserna hos
städerna är icke obegränsade. Det saknas inte
blott trafikutrymmen, utan också
marktillgången är otillräcklig. Vid sidan av trafiken måste
vi betrakta de många andra uppgifterna i
staden. Först då kommer vi till en väl avvägd och
tillräckligt omfattande stadsplanering.
De stora bränderna. Städs- och kvartersbränder
utgör en mycket liten del av de verkligt stora
bränderna vilka nu i stället drabbar industrier och
magasin, fig. 1. Den moderna byggnadstekniken och
särskilt införandet av obrännbara eller brandsäkra
innertak har visserligen minskat risken för
brandspridning. Den tekniska utvecklingen i allmänhet
har emellertid omedvetet skapat nya brandorsaker
och brandrisker.
Förbrukningen av brännbara oljor har kraftigt
ökat inom industrin. Stora mängder eldningsolja
används och gasol tas mer och mer i bruk. Hydraulisk
olja under förhöjd temperatur och ofta högt tryck
används för manövrering av automatiska maskiner.
Olja och gas transporteras inom industriområdena
i långa och komplicerade ledningssystem. Metaller
i pulverform förekommer mer och mer och ökar
bl.a. risken för dammexplosioner. Plaster kan
medföra brandrisker inte enbart vid fabrikationen utan
även vid användningen.
Industrins automatisering och den därmed följande
värdeanhopningen är en annan faktor av intresse.
Automatiseringen kräver ofta långa osektionerade
fabrikslokaler och långa elektriska ledningar och
kablar. Härigenom ökar risken för att en eventuell
brand skall få stor omfattning. De elektriska
ledningarna höjer dessutom ytterligare industrins
brandkänslighet eftersom ett avbrott på en sådan
ledning kan lamslå även icke direkt brandskadade
produktionsdelar.
Utan oskäligt stora kostnader kan inte brandrisken
helt elimineras. Däremot bör det vara möjligt att
vidta åtgärder som hindrar en lokal brand att
utveckla sig till en katastrofbrand. Man bör utnyttja
de erfarenheter som vinns vid brandtillbud genom
att analysera dessa och undanröja orsakerna.
Brandskyddssynpunkter bör komma in redan vid
planeringen av industrilokaler och utrustning.
Brandskyddet blir då både effektivare och billigare (Tekn.
T. 1955 s. 677). Ett välutrustat och välövat
släckande brandförsvar vid varje större industri är en
förutsättning för att storbränder skall kunna förhindras
(Försäkringstidningen 1957 h. 4—5 s. 17). GAH
Fig. 1.
Miljonbrändernas andel av de totala
bränderna 1955
och 1956; -
brandskador, [––miljonskador.-]
{+–-miljon-
skador.+}
860 TEKN ISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
