Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 32 - Åldringsbeständighet hos byggnadsmaterial av plast, av Erik Saare - Nya metoder - Precisionsgjutning med polystyrenmodell, av SHl - Framställning av kalciumcyanamid i roterugn, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
provningar under de betingelser vid vilka
plasten skall användas. Åldringsfenomen uppstår
vanligen genom samverkan av flera faktorer.
De enstaka faktorernas inverkan kan
undersökas varvid man bara i vissa fall kan använda
accelererad provning.
Dennas värde är att påtagliga resultat oftast
kan erhållas vid en jämförande provning av
olika plastmaterial. Plastens egenskaper kan
vid tillverkningsprocessen ändras eller
förbättras genom tillsatsämnen, och relativa
provningsresultat kan utnyttjas vid utvecklingen av
nya plasttyper som skall uppfylla speciella
fordringar.
Plastindustrin och
byggnadsforskningsinstituten i utlandet har i stor skala gått in för
långtidsprovningar och det är resultaten från dessa
provningar som byggnadstekniken i första
hand är intresserad och betjänt av.
Användning inom byggnadsindustrin av helt
nya plastmaterial, för vilka dylika
provningsresultat inte föreligger, innebär risker och
ansvar som måste delas mellan arkitekten och
konstruktören å ena sidan och plastindustrin
å den andra. De laboratoriemetoder som här
har redovisats kan ibland ge upplysning om
riskernas storlek, men de befriar inte från
ansvaret.
Litteratur
1. Internationales Symposium über Alterung von
Kunst-stoffen. Dusseldorf 19. Okt. 1959 (Vorabdruck). Carl Hanser,
Munchen.
2. Klages, F: Lehrbuch der organischen Chemie, bd 2
s. 53. Berlin 1954.
3. Houwink, R: Elastomers and plastomers, bd 1 s. 196.
New York 1950.
4. Mark, H & Tobolsky, A V: Physical chemistry of high
polymer systems, s. 15. New York 1950.
5. Madorsky, S L, Straus, S, Thompson, D & Williamson,
L: Pyrolysii of polyisobutylene (Vistanex), polyisoprene,
poly-butadiene, GR-S, and polyethylene in a high vacuum. J. Res.
Nat. Bur. Stånd. Ii (1949) s. 499.
6. Straus, S & Madorsky, S L: Pyrolysis of styrene,
aerylnte and isoprene polymers in a vacuum. J. Res. Nat.
Bur. Stånd. 50 (1953) s. 165.
7. Madorsky, S L, Hart, V E, Straus, S & Sedlak, V A:
Thermal degradation of tetrafluoroethylene and
hydrofluoro-ethylene polymers in a vacuum. J. Res. Nat. Bur. Stånd.
51 (1953) s. 327.
8. Madorsky, S L & Straus, S: Thermal degradation of
polymers as a function of molecular structure. J. Res. Nat.
Bur. Stnnd. 53 (1954) s. 361.
9. Madorsky, S L & Straus, S: Thermal degradation of
polychlorotrifluoroethylene, poly- <*, ß, fl-trifluorostyrene and
poly-p-xylylene in a vacuum. J. Res. Nat. Bur. Stånd. 55
(1955) s. 223.
10. Madorsky, S l: Thermal degradation of polymers at löw
råtes. J. Res. Nat. Bur. Stånd. 82 (1959) s. 219.
11. Madorsky, S L: Råtes of thermal degradation of
poly-styrene and polyethylene in a vacuum. J. Polymer Sci. 9
(1952) s. 133.
12. Madorsky, S L & Straus, S: Thermal degradation of
polyethylene oxide and polypropylene oxide. J. Polymer Sci.
36 (1959) s. 183.
13. Kovacs, A: Projet en vue de 1’etude de la normalisation
de 1’essai de susceptibilité hygrométrique des matiéres
plasti-ques. Ind. Plast. Mod. 2 (1950) juli/aug. s. 17.
14. Kovacs, A: La susceptibilité hygrometrique des matiéres
plastiques. Ind. Plast. Mod. 3 (1951) nov. s. 43.
15. Barrett, R B: Resistance of plastics to outdoor exposure.
Office of Technical Services PB 131331, Dept. of Commerce,
Washington 1955.
16. Seitz, E O: Lichtechtheitsprüfung mit Xenotest.
Dechema-Monographien bd 31. Weinheim/Bergstrasse 1958.
nya metoder
Precisionsgjutning med polystyrenmodell
Vid MIT har man utarbetat en ny variant av
precisionsgjutning vid vilken modellen, t.ex. en skulptur,
görs av skumpolystyren. Den bakas in i sand, fuktad
med natriumsilikatlösning, och det hela läggs in i en
kammare fylld med koldioxid under något mer än
atmosfärstryck. Härvid övergår silikatet till ett starkt
bindemedel. När formen sedan fylls med metall
genom ingjutet går polystyrenen genast bort i ångform
och ett gjutstycke med exakta dimensioner erhålls
(Metal Progress juni 1960 s. 66). SHl
Framställning av kalciumcyanamid i roterugn
Som bekant reagerar kalciumkarbid med kväve till
kalciumcyanamid. Denna används som kvävegödsel
och som utgångsmaterial vid tillverkning av bl.a.
cyanamidderivat. En i Västtyskland utvecklad
modifikation av framställning av kalciumcyanamid i
roterugn uppges ha vissa fördelar framför gängse
processer. En anläggning för 48 t/dygn cyanamid med
24 % N är i drift, och man håller på att bygga en
ny anläggning för 104 t/dygn i vilken reaktionen
inleds i en virvelbädd före roterugnen.
Som utgångsmaterial används karbid med en
kornstorlek under 0,2 mm. Då karbidens nitrering är
en ytreaktion, är processens effektivitet omvänt
proportionell mot kornstorleken, varför den tyska
processen bör vara ekonomiskt fördelaktig. Liten
kornstorlek är mycket ogynnsam vid de vanliga
roter-ugnsprocesserna därför att pulvret klumpar ihop sig
vid den höga reaktionstemperaturen. Detta har man
emellertid undvikit vid den tyska processen genom
att återföra en del av cyanamiden. Härigenom
hindras nämligen sintring och cyanamidens sönderfall.
Roterugnen har horisontell axel (fig. 1). Dess
främre del är utvidgad till 2,6 m diameter på 3 m längd.
Ett fint pulver av kalciumkarbid, kalciumcyanamid
och flusspat blåses in i ugnen med en ström av
kvävgas. Flusspaten, som utgör ca 2 °/o av
blandningen, sänker reaktionstemperaturen utan att på-
N;
CaC2
CaFz
V
’2_Z._
Kalciumcyanamid
Fig. 1. Flytschema över tillverkning av
kalciumcyanamid i roterugn.
843 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
