Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1—2. Juni. 1921 - Sverges textilindustri i äldre tid. XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
TEXTILARBETAREN
Sverges textilindustri i äldre tid.
XIV.
Den år 1727 väckta frågan om
införselförbud för vissa manufakturvaror upptogs
av 1731 års riksdag på nytt. För att det
viktiga beslutet ej skulle uppskjutas
ytterligare genom regeringens tveksamhet och
betänkligheter, företogo sig ständerna t. o.
m. att själva söka utarbeta listorna å de
varor, som borde förbjudas. Vid närmare
undersökning fann man emellertid ärendet
alltför vidlyftigt och invecklat, varför det
blev nödvändigt att ånyo överlämna
detsamma i regeringens händer, dock med
uttrycklig begäran om snar behandling
och verkställighet. Såväl rådet som
ämbetsverken gjorde också sitt bästa för
utfinnandet av en god lösning, men trots
alla ansträngningar syntes ej enighet i
frågan kunna uppnås. Stor villrådighet
härskade sålunda om vilka varor som
borde innefattas av förbudet, vartill kom en
ännu viktigare omständighet, nämligen
risken att genom detsamma framkalla
särskilt Englands missnöje. När 1734 års
riksdag sammanträdde, låg ärendet
följ-akligèn alltjämt obefordrat. Otåligheten
bland hantverkare och manufakturister
var emellertid nu synnerligen stark.
Ständerna bestormades sålunda med
föreställningar om den inhemska
varuproduktionens nödställda belägenhet på grund av
bristande avsättning, varigenom själva
moderverket Alingsås nu hotade att
ruineras. Särskilt påyrkade hantverksskråna
omedelbara åtgärder mot sådanan varor,
som av dem kunde tillverkas i tillräcklig
mängd, och det betonades, att absoluta
införselförbud här vore den enda riktiga
utvägen. På sekreta utskottets
framställning beslöto också ständerna att gå de
olika framställningarna till mötes. Inom
sekreta utskottet uppgjordes följaktligen
förteckningar å de varor, som skulle
beläggas med förbud, varefter ärendet
överlämnades till regeringen med begäran om
omedelbar expedition. Nu fick ingen
tvekan längre råda, utan förordning
uppsattes att gälla från den 1 januari 1735. Dess
publicering kom emellertid att fördröjas
till långt fram på våren sagda år och
skulle således få retroaktiv verkan, vilket
uppenbarligen innebar en stor
hänsynslöshet mot dem, som importerat varor utan
kännedom om förbudet. Förfarandet
framkallade också de starkaste klagomål,
vilket åter medförde, att tiden för
förordningens tillämpning måste framflyttas.
Uppskovet skulle närmast sträcka sig till
maj månads utgång, men förlängdes
sedan ytterligare.
Ifråga om femprocentsavgiften
beslöto ständerna, att den fortfarande skulle
utgå. Enligt den ursprungliga planen
borde denna, allteftersom landets egen
varutillverkning utvecklades, dels förhöjas,
dels utvidgas till ett större antal
varugrupper. I överensstämmelse härmed
bestämdes nu, att avgiften skulle erläggas med 7
å 10 proc, å de varor, som kommo från
östersjöhamnar ända t. o. m. Elbe, under
det att densamma för andra importvaror
bibehölls vid 5 proc, av värdet. Denna
skillnad iakttogs av hänsyn till England,
vars fiendskap man i möjligaste mån ville
undvika alldenstund nämnda land var
Sverges förnämsta avsättningsort för
järn. Sistnämnda omständighet
förmådde t. o. m. sekreta utskottet till det
medgivandet, att om järnhanteringen till
följd av femprocentsavgiften komme att
utsättas för någon ögonskenlig fara, så
finge densamma för de engelska varorna
eftergivas. Inom borgerskapet höjdes nu
liksom vid föregående riksdag protester
mot den förhöjda tullen, och man gick så
långt, att begäran framställdes om
återbetalande till köpmännen av de utskylder,
som de till följd av densamma fått
vidkännas utöver den allmänna bevillningen.
Därjämte borde Alingsås och andra
understödda verk åläggas att visa, i vad
stånd de befunno sig, vad säkerhet för
bekomna lån de kunde lämna, samt vad
fördel i allmänhet de trodde sig om att
tillskynda riket. Deputationen för
femprocentsavgiften gendrev borgarnas yrkande
i skarpa ordalag, delvis under
framhållande av skäl, som åberopats redan år
1731, varjämte den inhemska industrins
stora behov av understöd starkt
betonades. Då frågan sedan förekom hos
stån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
