- Project Runeberg -  Textilarbetaren : Svenska Textilarbetareförbundets Tidskrift / Årg. XXVI. 1929 /
75

(1936-1943)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEXTILARBETAREN

67

kändi Kan tänka det! Kunde vi bara
få honom anställd någonstädes som
fängelsedirektör, ty han lär vara mästare i
konsten att stänga folk både inne och ute,
ute när de vilja in och inne när de vilja
ut. Men se, visitera fickor och känna
efter, om det finns någon vederstygglig
strejklista, det kunde han även få höra
av de stackars satar, han då fick fatt i;
men nu däremot går det ej för sig; han
har heller icke försökt, men han har
portförbjudit dem, som velat avlämna listorna
åt arbetarna, och för det skall han denna
gång slippa undan med en näpst. Men ej
oftare så billigt.”

Kvinnliga Arbetareförbundet höll möte
i söndags afton kl. 8. Ordföranden
hälsade de närvarande, vilka alldeles fyllde
salen, välkomna. Därefter höll A. H.
Janhekt föredrag över det socialistiska
programmet, vilket lönades med livliga
applåder. Efter föredraget ingingo en
mängd nya medlemmar i förbundet, och
sedan dess har även inskrivning ägt rum,
så nu består Kvinnliga Arbetareförbundet
av 218 medlemmar. Länge vill det ej
heller dröja förrän deras antal vill betydligt
förökas. 218 medlemmar i Norrköping
stå nu i en socialpolitisk förening! Ni
kvinnor, som ännu stå utanför
organisationen, tänken på vad dessa kvinnor
kunna göra och skynden er att komma med.

Då Norrköpings Arbetareförening,
som givetvis stod i beroende av
arbetsgivarna, utestängde fackföreningarna från
sina lokaler, fattade väverskorna vid
mötet följande två resolutioner:

”Vi, strejkande väverskor från båda
bolagen, betrakta den reaktionära
Arbetareföreningen, som moraliskt sett ej alls
gör skäl för sitt namn, och på vars snygga
meritlista står uteslutning av 14 verkliga
arbetarekorporationer, när dessa ville
komma tillsammans i Arbetareföreningens
salong för att diskutera en av sina
viktigaste livsfrågor, som en korporation,
som endast söker tillvarataga
kapitalistintressena. Kapitalistisk är dessutom
föreningen själv, och vi strejkande
från-bedja oss all hjälp från dess sida.”

”Samtidigt förklara vi, att om t. ex.
3 av stadens aktade män vilja
sammanträda med 3 personer, som vi arbeterskor

ha förtroende till och som vi själva få
välja, då äro vi benägna att underhandla,
annars icke.”

Underhandlingar framtvingades efter
denna deklaration fortare än någon hade
väntat, särskilt på arbetsgivaresidan, där
man länge av vissa omständigheter varit
ganska orolig. Norrköping hade
nämligen vid denna tid en lika mänsklig som
framsynt man konsul John Philipson,
”juden Philipson” kallad på grund av sin
stora förmögenhet och sin ras, och han
var i många hänseenden ganska
oberäknelig, när det gällde sociala angelägenheter.
Nu dekreterade han helt enkelt, att
arbetsgivarna skulle träda i förhandlingar med
väverskorna, och följden blev, att deras
krav, för vilka vi ovan redogjort,
undantagslöst beviljades. Därom skriver också
”Proletären” i triumferande ordalag i
samma nummer:

”Seger!

Efter att hrr kapitalister envisats, vid
Bomullsväveriet nära 4 och vid Bergs
bolag nära 3 veckor, måste de, tack vare de
strejkande kvinnornas beundransvärda
uthållighet, giva med sig. Det är i
främsta rummet kvinnorna och därnäst de
offervilliga arbetaremassorna i Norrköping,
som ha äran av att strejken lyckades.
Norrköpings Tidningar tror, att det går
i arbetarna en så dum fras som att
”Arbetareföreningen” hjälpt dem till seger.
Nej, och tusen gånger nej!
”Arbetareföreningen”, som åtnjuter ett så sällsynt
ringa anseende bland stadens arbetare,
har endast trätt till, då kapitalistintresset
kom i trångmål. Föreningen, som var ett
verktyg i en högre bolagsförsyns händer,
använde vi oss av, och då konsul
Philipson — en man med större anseende än
kälkborgarföreningens koryféer — kom
till och gjorde slag i saken, hälsades de
strejkande bolagsherrarnas underkastelse
med bifall.

Kvinnorna samlades i Arbetareklubben
i lördags morgon och tågade i procession
till fabrikerna. Polisen, som var bittida
uppe, flatnade, herrarna bleknade,
kvinnorna skrattade och socialisterna, de enda,
som förstå att leda en strejk, jublade. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:55:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/textarb/1929/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free