Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
69
kommo mig till del, för de skålar, som
tömdes för mig och för de vackra gåvor,
som dock borde ha varit mindre kostbara,
framför jag nu till eder, kvinnor vid båda
bolagen, där strejken ägde rum, ett
hjärtligt tack. Jag har icke förtjänat alla de
tacksamhetsbetygelser, som för eder och
Norrköpings övriga självständigt
tänkande arbetarevärld kommit mig till del, ty
jag har endast gjort min plikt som
människa. Det var mig mycket lättare att
träda till, när ni behövde den hjälp, jag
förmådde att lämna eder, som jag redan
på förhand tillhörde eder. Jag är liksom
de f. d. strejkande själv född mitt i
orättvisornas triumfer under den låga hyddans
tak, jag har redan med modersmjölken
insupit hatet till det bestående samhällets
orättvisor. Orättvisorna voro min amma,
och en hård kamp för livets torftiga
uppehälle blev redan i min tidigaste ungdom
en sträng skolmästare. Jag skulle bliva
lönslav och tåligt som oxen bära alla
kamelens tunga bördor, men klassamhället
förfelade sin kristliga uppgift. Min
natur var för tygellös. Jag såg lögnen i
ögonen, riktade min blick mot ljusets fackla
ropande ett giv akt till mina kamrater,
blev därför förföljd och fängslad,
hämtade under fängelsetiden mera ammunition,
slipade mina vapen och nu åter fri,
utropas jag av Norrköpings jesuitkälkborgare
för att vara en folkuppviglare, som endast
drives framåt av samma låga motiv som
de själva, nämligen: samla pengar på det
arbetande folkets bekostnad.
Ett hjärtligt tack till eder alla! Leve
den vackra enighetsandan bland eder!
Måtte ni snart under fredens fanor
kunna kämpa eder till ännu större förmåner
än dem, ni nu vunno under striden, det
önskas av eder tacksamme
A. H. Janhekt.”
Varför stredo kvinnorna i
Norrköping? I årtionden hade deras systrar
nöjda dragit sig fram före dem, levat och
dött utan att ett missnöjets ljud hörts
förrän nu. Men när en familj vid den
nya tidens gryning, såsom påvisades av
den ene talaren vid första
maj-demonstrationen i staden, tvingades att leva på
betydligt mindre belopp än 800 kr. pr år,
ja, på 4- å 500, kunde det ej gå
annorlunda än det gick. Väverskorna
reagerade slutligen — och det var deras rätt. En
del missljud hördes visserligen efteråt, då
arbetet återupptogs, men i allmänhet gick
det ganska smärtfritt till.
”Verkmästare Pettersson vid
Bomulls-väveriet är en gammal patient vid
världens dårhus”, menar alltså ”Proletären”.
”Nu har han åter varit framme och gjort
dumheter, som dessvärre krävt offer. När
strejken utbröt vid Bomullsväveriet
gjorde denne noble herre allt för att värva
strejkbryter skor. Bland de många
förträffliga kvinnor, som han sökte, men ej
lyckades narra, var även en kvinna, som
strax förut kommit in vid fabriken för att
lära sig väva. Herr Pettersson har
behagat uttrycka sig för henne på följande
logiska sätt:
— Ni skall inte missförstå mig och
säga, det jag avskedat er. Ni får gärna
vara här hela ert liv, men ni får aldrig
någon vävstol.
Detta drummelaktiga språk lyder,
översatt till vanligt folkspråk, så här:
— Ni får alltjämt gå här och se på de
andra, när de väva, men ni får aldrig
något betalt här, ty på det kapitalismens
ut-svältnings budord på eder fullkomnat
varda skall, för det ni ej var förräderska mot
edra kamrater, skall alltjämt
hungerpiskan svängas över ert huvud.
Vi ha även hört, att här åsyftade
kvinna ej skall vara det enda offret för herr
Petterssons hämndbegär, men vi skola
undersöka saken vidare, och endast för i dag
låta unge älskvärde Pettersson veta, att
det finnes pengar kvar i strejkkassan,
reserverade för eventuella offer för brutala
herrar.”
Så småningom mojnade strejkvinden
bort och allt återgick i lugnare former,
ehuru flera yrkesarbetarestrejker
alltjämt pågingo i staden och 114 man militär
voro inkallade till första maj
demonstrationen för att dämpa det upplopp, som då
väntades med ett klockslags visshet. Det
uteblev dock–––.
Kampvilja förutsättning för seger,
modlöshet för nederlag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
