Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 TEXTILARBETAREN
pen till ett högre plan. Småsintheten
bannlystes helt från arbetarleden.
I dag kan man knappast säga så om
arbetarrörelsens kamp. Det finns
individer nu, som göra allt för att förringa,
misstänkliggöra särskilt dem, som gå
främst i leden. Vad kan detta bero på?
Ja, det finns åtskilligt, som förklarar det.
Själva den tid, som vi leva i, är hård, grov
och brutal, och människorna bli likadana.
Fackföreningsarbetet är ej heller av
naturen så beskaffat, att det skänker
entusiasm. Dagligen ställer detta arbete oss
inför en ren, kall verklighet, som
sannerligen ej gör oss fina och entusiasmerade.
Fackföreningsmannen har lätt att förlora
sinnets friska vårstämning under sitt
arbete. Får han därtill höra
misstänksamhet och otack ifrån de egna, så undrar
man ej på att sinnet blir dystert.
Fackföreningsrörelsen bör dock i tid
beakta dessa tidens tecken. Entusiasmen
håller på att försvinna och ersättas med
något annat. Socialismens fana bör dock
ännu en gång kunna föras i entusiasmens
tecken. Småsintheten bör kastas bort.
Arbetarna måste, trots den brutala
verkligheten, se till, att det inom egna leder
finnes tro, entusiasm och storsinthet.
Varför skall inte t. ex. en ledares arbete
uppskattas? Varför betraktas dessas
motiv som dåliga? En
fackföreningsordfö-rande är väl en lika ärlig människa som
varje annan medlem, trots att han råkat
bli en av fackföreningens främste. En
funktionär i ett fackförbund har lika rätt
att bli betraktad som en hederlig medlem
som vilken annan medlem som helst.
*
Vi ha ett medel, som på ett
egendomligt sätt skapar entusiasm, nämligen
sången. Sången måste tagas mera i anspråk
i våra fackföreningar. En vacker
arbe-tarsång höjer sinnet och ökar stridsmodet.
Hur mycket har ej en eldig sång
åstadkommit? Tänk på Marseljäsen,
Interna-tionalen eller vår egen, gamla vackra sång
Arbetets söner! Tag, när mötenas tid
börjar, fram dessa sånger! Sjung, sjung!
*
Låt oss på nytt frammana den friska
vårstämningen inom våra fackföreningar.
Arbetarrörelsens sak fordrar det. Vi äro
alla människor, som behöva plats för våra
idéer. Med småsinthet och egoism nå vi
aldrig fram till vårt mål. Må vi med
entusiasm och förhoppning vandra vidare.
E. R.
Intryck från Tyskland.
Vårt tyska broderförbund ”kongressade” i
mitten av juni månad nere i Stuttgart. För vad
som förekom pä kongressen redogöres i korthet på
annat ställe i bladet. Här skall alltså endast
summeras ihop en del intryck från resan och
kongressen.
För den, som inte tidigare gjort den
europeiska kontinentens bekantskap, är naturligtvis en
sådan resa en upplevelse. Dock var den första
delen av resan det knappast, enligt min mening.
Den en gång i tiden svenska ön Rügens branta
kritklippor äro onekligen vackra, men så
förfärligt imponerande fann jag dem inte. Och åsynen
av staden Stralsund — även den. en gång i tiden
svensk — imponerade ej heller nämnvärt, trots
att staden ifråga spelat en viss roll i Sverges
historia. Enligt gamle hedervärde Odhner anlände,
som en del kanske minnas, en höstdag 1718 ”två
dammiga ryttare till stadsporten i Stralsund. Den
ene av dem var Karl XII”. Nu gavs det förstås
inte tid att titta på stadsporten, ifall den finns
kvar, utan det bar iväg vidare. Resan genom
Nordtyskland med dess enformiga slätter var
verkligt tråkig. Bättre blev det dock på andra sidan
Berlin.
När tåget ångade in på Stettiner Bahnhof i
Berlin, blev det liv och rörelse i kupéerna. Så
snart tåget stannat, öppnades fönstren i en hast
och bagaget flög ut den vägen, för att
tillvaratagas av någon påpasslig ”Träger”. I Sverge får
och kan man icke langa ut kappsäckarna
fönstervägen, men i Tyskland är detta en, låt oss säga
god regel. Berlin hann man icke se mycket av på
nedresan, ty uppehållet var kort, och det gällde
att hastigt och lustigt komma till Anhalter
Bahnhof, varifrån tågen söderut avgå. På återvägen
passade jag dock pä att göra ett uppehåll i Berlin
som verkligen har åtskilligt sevärt att bjuda på,
även om man inte räknar Siegesallé dit. Berlin är
nog annars i alla avseenden, åtskilliga strån
vassare än både Stockholm och Norrköping.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:55:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/textarb/1930/0074.html
