Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
81
betsgivaren förklarat sig villig att stå
fast vid sitt tidigare medgivande, att dels
tillämpa oförändrade lönevillkor, dels
återtaga även de strejkande
syndikalister-na, om blockaden hävdes. Beträffande
villkoren för återgången skrevo vi bl. a.:
”Dä vi hittills endast rönt otack för att vi
moraliskt och ekonomiskt stött Edra krav, och dä i
Arbetaren för måndagen förklaras, att icke ens
Sonja Lundins återtagande tillfredsställer Eder,
utan att Ni syfta till överenskommelse utom
gällande kollektivavtals ram, ha vi icke ansett oss
kunna förbinda vårt tillkännagivande med några
krav å Edra medlemmars vägnar.”
Slutligen förklarade vi oss villiga att
medverka till en för de syndikalistiska
ar-betarna antaglig uppgörelse, under
förutsättning att vi bleve hederligt bemötta. Vi
tro också, att det skulle ha lyckats att få
den avskedade återtagen, om
syndikalister-na verkligen velat det. Syndikalisterna
föredrogo emellertid att låta sina
medlemmar gå tillbaka utan villkor framför att
uppträda hederligt och få strejkens
syftemål genomfört. Med kallt och berått mod
offrades den avskedade kamraten på
agitationens och reklamens altare.
L. S. upphävde alltså utan andra villkor
än de av oss tidigare utverkade blockaden.
Den gjorde inte ens ett försök att få den
avskedade återtagen. Fr. o. m. den 15
oktober återupptogs arbetet successivt.
*
Den på detta sätt avslutade konflikten
utgör ett sorgligt exempel på hur
ansvarslösa och om realiteter obekymrade
”fack-föreningsexperter” kunna förstöra en god
sak. Det vittnar om en mer än lovligt
stor ansvarslöshet att sätta i gång med en
halvårslång och hela
arbetsgivarorganisationen berörande konflikt, där
syftemålet kan nås utan konflikt, och det vittnar
om en häpnadsväckande brist på omdöme
att tro och söka inbilla arbetarna, ätt man
inom textilindustrin bringar hela
arbetsgivarorganisationen på knä lika
lättvindigt som man stukar till en oorganiserad
och ekonomiskt svag byggmästare.
Denna strejkstrategi för osökt i minnet
historien om den amerikanska rakmaskinen.
En svensk-amerikanare var i farten med
att skryta om förhållandena i Amerika och
berättade bl. a., att man där på
rakstugorna hade en maskin, vilken i ett nafs
tog bort skägget, bara man satte hakan
i den. ”Men”, invände en tvivlande
svensk, ”alla hakor äro ju inte lika stora”.
”Nej, men dom blir det”, replikerade
svensk-amerikanaren. Syndikalisternas
fackliga rakmaskin är också en sådan där
amerikansk en. Äro inte alla
arbetsgivar-hakor lika stora, så är det visst meningen
att de skola bli det. Fast det får anses
mer än tvivelaktigt om man kan få in alla
hakorna i den.
Det är nu att hoppas, att denna
historia inte behöver upprepas.
Textilarbetarna ha inte råd att vara några
försökskaniner, när den syndikalistiska
strejktaktiken skall omsättas i praktiken. De ha
behov av en organisation, vars ledning
handlar under ansvar och med
hänsynstagande till realiteter, och icke av en som
sätter reklamen i första rummet och
arbetarnas väl och ve i andra eller tredje.
Arbetarna vid Terberger ha fått sig
en dyr men icke alldeles oförtjänt läxa. De
ha tidigare haft ringa eller intet intresse
för fackföreningsrörelsen, och detta
gäller både de syndikalistiska och
reformistiska arbetarna. Efter en ansats till
organisering i vårt förbund, gästspelade en del
av dem en kort tid i
Beklädnadsarbetare-förbundet. Sedermera förmådde den nu
avdankade syndikalistiske ombudsmannen
genom löften om snabb och fullkomlig
seger över ”arbetsköparen” en del av dem
att gå in i S. A. C. Först efter det
konflikten pågått en tid varsnade flertalet,
att det var bra att ha en
fackorganisation. Nu äro de på det klara både med
den saken och med att den organisation
inte alltid är bäst, som gör mest väsen
utav sig. De ha fått bekräftelse på
riktigheten av ordspråket: ”Tomma tunnor
bullra mest.”
Att icke betala sin kontingent pä ett korrekt
och punktligt sätt är detsamma som. att
motarbeta organisationen.. Den medlem, som stär på
rest, är själv, sin värsta fiende, pä samma gång
han missaktas av sina kamrater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:55:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/textarb/1930/0095.html
