Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
TEXTILARBETAREN
lands västkust. Blackpool är ingen textilstad utan
en. utsökt badort med ett rörligt folkliv, ehuru
säsongen var över, när vi voro där. Textilarbetarna
i England uppgivas emellertid vara mycket för
badliv, och bland Blackpools badgäster lära finnas
många ”textilare”, som där tillbringa sina korta
fritider. England har under sommaren haft en
lång textilarbetarestrejk, och de strejkande
arbetarna lära förståndigt nog ha använt strejktiden
till att löga sig i havet och lapa sol på stränderna
vid Blackpool. Bad är alltså Blackpools
huvudnäring.
Ett styrelsemmanträde är hemma i Sverge
ingen konstig sak, inte ens om det gäller en
in.ter-nationals styrelse. England är emellertid
England, och där går i det sådana fall inte med mindre
än att stadens borgmästare öppnar sammanträdet.
Blackpools ”Lord Mayor” infann sig alltså i sin
löjliga ämbetsskrud och hälsade oss högtidligt
välkommen till Blackpool, som förstås var mycket
glad över att få hysa sådana gäster. Han bekände
dock, att han inte hade en aning om vad vi skulle
behandla. Sammanträdets ordförande, den
skäggige men ungdomlige veteranen Ben Turner,
svarade honom, att vi inte voro mindre glada över att
få gästa den skönaste staden på jorden.
Uppehållet i Blackpool blev inte långvarigt. Så
snart sammanträdet var undanstökat bar det iväg
hemåt, ehuru undertecknad passade pä att göra en
dags uppehåll i jättestaden London. Den dagen
var emellertid söndag och en söndag kan man
tillbringa trevligare än i England. Engelsmannen
är som bekant en religiöst, sedligt och moraliskt
oantastlig människa, en som lyder gud, ärar
konungen och är mänsklig och gudomlig lag
undergiven ända därhän, att han helgar sabbaten.
Åtminstone är han så till det yttre. Den, som
känner till lord Byrons m. fl:s kamp mot engelsk
konservatism, har emellertid fått intrycket av ett
skenheligt folk, som håller styvt på yttre former,
men invärtes inte är bättre än andra. Det är
inte utan att det intrycket kvarstår efter ett besök
i England.
Londons berömda zoologiska trädgård var
emellertid inte denna söndag öppen för andra än
folk med kort, familjebiljetter o. d. Kanske var
det brott mot tio guds bud att sälja biljetter på
en söndag? ”No admittance” var i alla fall svaret
från den ohövlige vaktaren av helgedomen.
Utanför fingo vi emellertid se hur det går till på
folkmöten i England. Först kom där en äldre herre
och slog upp en talarstol, på vilken stod
”Christian Evidence Society”. Han samlade en.
förhål
landevis talrik publik, men hade det rätt så
besvärligt, ty publiken ställde näsvisa frågor, som
han hade litet svårt att besvara. En stund efter
slog en ung man upp en talarstol strax intill
och drog bort en stor del av den förre
talarens publik. Det var en kommunist. En
liten stund senare restes en tredje talarstol
alldeles i närheten, och så började publiken
vandra dit. Där stodo de tre talarna sä
nära, varandra, att den ene hörde den andre
och försökte överrösta varandra för att fånga
publikens intresse. Publiken flyttade från den. ene
till den andre, och trivdes bäst kring den
talarstol, där det gick livligast till. Det är säkerligen
intet nöje att vara folkmötestalare i England. Äro
engelsmännen annars stela utav sig, så äro de sä
mycket friare på folkmötena. Var och en har rätt
att när som helst bryta av talaren och ställa frågor
till honom. Talaren får vackert låta bli att
ilskna till. Det bästa han kan göra är att söka vara
med i galoppen och svara på frågorna. Kan han
inte det, så tycker- publiken, att det inte är
något bevänt med honom.
En liten ersättning för förlusten av att inte se
zoologiska trädgården beredde besöket i madame
Tussauds världsberömda vaxkabinett, som
verkligen var öpppet på söndagen. Där fingo vi se
massor av historiska personer, döda såväl som
levande, men som vore de livs levande allesammans.
De voro alla i naturlig storlek och med naturliga
drag. Alla verkade sannerligen inte så
imponerande som i tidningar och skolböcker.
Toffelhjäl-ten Abraham Lincoln var ingen märkvärdig figur,
och den. store Napoleon var rätt liten.
Caspars-son i Soc.-D., som var min följeslagare, påstod i
anledning därav att alla stora män äro små. Är
detta riktigt, så är den italienske boxaren
Car-nera ingen stor man. Hans kroppshydda var
fa-saväckande stor, bröstet var oerhört kraftigt och
fotterna voro något enastående. Det är inte att
undra på att stora, starka karlar ramla omkull av
förskräckelse, när de befinna sig tillsammans
med honom i ringen. Dempsey, som stod bredvid,
var heller ingen duvunge, fast inte på långa vägar
så stor som Carnera. Tunney var betydligt
spinkigare än Dempsey, och Carpentier verkade rent
liten i sällskapet. Så fanns det en
skräckkällare, där man fick se alla slags mördare,
avrätt-ningsverktyg, tortyrredskap, avrättningar, tortyr,
avhuggna huvuden, avskurna näsor och allt
möjligt i den. vägen. Det är inte lämpligt för folk
med svaga nerver att stiga ned i ”Chamber of
Horrors”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
