Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
TEXTILARBETAREN
Kreuger.
För några månader sedan gick ett skott i Paris,
ett futtigt revolverskott. Det skottet gav eko över
en hel värld, ty det ändade ett liv, som ansågs
dyrbarare än andras. Med det skottet sjönk
”Sverges andra stormaktstid” i sin grav.
Vem hade inte hört talas om Ivar Kreuger!
Geniet Kreuger! Hans namn var känt över hela
världen, ty han var den störste fältherren på det
ekonomiska slagfältet. Våra forna
fältherresnillen nöjde sig med att tangera ”Asiens tröskel”.
För Ivar Kreuger fanns inga gränser. Världen
var hans fält.
Ivar Kreuger var Sverges störste son i modern
tid. Till hans ära skrevs tidningsartiklar och
böcker och höjdes överallt lovsånger. Vartenda
svenskt hjärta klappade av stolthet, när hans
namn nämndes. Naturligtvis var Ivar Kreuger
borgare, en god borgare. Naturligtvis hade vi det
så förkättrade kapitalistiska systemet att tacka
för att vi hade Ivar Kreuger. I ett socialistiskt
tvångssamhälle kunde icke ett dylikt geni få
komma till sin rätt.
Ja, vad skulle de stackars socialisterna säga.
Inte kunde de neka till Kreugers framgångar.
Dessa voro uppenbara. Inte kunde de göra honom
till socialist. Han var en produkt av det
kapitalistiska systemet och endast tack vare detta hade
han fått fritt utföra sin världsomspännande
gärning. Han utnyttjade bara de möjligheter
systemet gav honom. Det enda socialisterna kunde
göra var att framhålla riskerna av en Kreugers
existens, att våga någon antydan om att det kunde
sluta med katastrof och att då samhället eller i
varje arbetareklassen skulle stå som förlorare.
Men naturligtvis voro de bakom det s. k. flötet.
Så lossades skottet i Paris. Visst blevo vi
litet häpna här hemma i Sverge, men herregud, vi
visste ju att världen befann sig mitt upp i en stor
kris, och vi kunde ju räkna ut att även Kreuger
skulle lida av den. Naturligtvis voro vi pä det
klara med att Kreuger gjort allt vad som stod i
hans makt för att reda upp affärerna men att han
hindrats av de fördömda tyskarna, som inte ville
betala sina skulder, och de snåla amerikanarna,
som inte ville låna honom pengar. Nu skulle det
emellertid gå lättare att reda upp det. Som den
förutseende man Ivar Kreuger var, hade han
naturligtvis förstått, att det skulle gä lättare utan
honom. Därför hade han frivilligt gått ur vägen.
Vi beundrade Kreuger in i döden. Hans sorti
var heroisk. De gamla svearna brukade störta
sig utför en ättestupa, när de gjort sitt. Finn
Malmgren hade frivilligt lagt sig på isen att dö,
för att andra skulle räddas. Sådan var svensken
och Ivar Kreuger var en äkta svensk. Han
handlade som en hjälte. Det var inte alls underligt, att
den hedniske teologen Torgny Segerstedt kallade
Kreugers död för ”en konungs gång till
ättestu-pan”. Även vi, som inte beundrat Kreuger så att
det störde, voro gripna. Det syntes oss storvulet
av en man att på detta sätt, sedan han brottats
med världsproblemen och uttömt alla sina fysiska
och andliga kraftresurser, frivilligt ta språnget
över till det okända. Vi erinrade oss kanske de
ord, som Robert Burns lagt i Macphersons mun:
Nu hälsar jag farväl till dag
och berg och dal och sjö
— en feg nämns den bland stolte män,
som icke vågar dö.
Hur annorlunda är inte allt i dag. Hur snopna
och långnästa stå där inte alla Kreugerbeundrare.
Sortin var inte så heroisk, som den tedde sig, och
levnadsbanan var inte ett dugg ärofull. Det var
inte en konungs gång mot ättestupan i annan
mening än att det var skojarnas konung, som
dömde sig själv till döden och själv tjänstgjorde som
bödel.
Det kapitalistiska samhället har sorg. Dess
störste son har gått hädan. Sorgen kommer sig
icke så mycket av själva bortgången som fastmer
därav att den genialiske finansmannen avslöjats
som en storskojare. Kan man tänka sig något
värre än att den man, till vilken hela den
kapitalistiska världen sett upp som till en gud, och
vilken man pä kapitalismens vägnar varit så stolt
över, efter döden avslöjats som historiens störste
bluffmakare och bedragare. Vilket förkrossande
slag!
Nu inträffar det märkliga, att kapitalismens
banerförare inte längre vilja kännas vid Ivar
Kreuger. De t. o. m. vilja göra honom till
socialdemokrat. Tänk om någon kommit på den tanken
för ett år sedan. Han skulle ha blivit
utskrattad. Då var nämligen Ivar Kreuger det mest
strålande beviset för det kapitalistiska systemets
och den borgerliga samhällsuppfattningens
överlägsenhet.
Varför skall nu emellertid högern och den
övriga borgerligheten skäms över Ivar Kreuger? Var
han kanske inte ett geni? Jo, otvivelaktigt. Var
det inte systemets förtjänst, att geniet fick
behövligt svängrum? Jo, förvisso. Han var en
sko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
