Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Sept. 1938 - På resande fot, av Mitzi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
TEXTIL ARBET ÄREN
Efter en rundtur i dessa "torra" grottor
stiger vi i en stor motorbåt, som glider fram genom
sagolikt vackra kanaler i berget. Vattnet är
ljusgrönt, upplyst av särskilt konstruerade lampor,
som placerats flera meter under vattenytan, och
det är så klart, att man kan se på 25 meters djup.
Denna grotta anses också vara lika vacker som
Blå Grottan på Capri. Båten glider vidare, och vi
landar vid en liten platå alldeles intill den
vackraste grottan, den s. k. Masarykdomen. Vi går i
land och kommer först in i "vapenhuset", men det
är ändock endast en försmak av vad som finns i
själva "domen". Här är droppstenen bländande
vit, och de många strålkastarna gör att allt
fullkomligt blixtrar. Men även då dessa släcks
är det en betagande stämning över domen. Det
är svårt att slita sig därifrån, men båten väntar
för att föra oss vidare i sagans värld. På håll
hör man bruset av ett vattenfall, men annars är
allt så gott som tyst. Endast det svaga surret av
den elektriska motorn hörs, men man märker det
knappast. Alla är gripna av en förtrollning, som
inte släpper en förrän man åter glider ut i
dagsljuset.
Det är ett oerhört intressant land,
Tjeckoslovakien, mättat av mystik, tycker man. Tjeckerna
trodde också själva, trots mina protester, att "vi
andra" anser dem vara halvt barbarer. I själva
verket är ju tjeckerna ett intelligent och
framåtsträvande folk, som samtidigt som det pietetsfullt
söker bevara vad som är gammalt och av intresse
alltid är mottagligt för nya intryck, ett framtidens
folk, som säkerligen kommer att ytterligare
förbättra den framträdande plats landet i många
avseenden redan intar, om det endast lämnas i fred
att arbeta och utvecklas i lugn och ro. Tjeckerna
är också så hjärtliga och godhjärtade (det
hänger kanske samman med att de också är
musikaliska) och hjälpsamma på ett naturligt, trevligt
sätt. "Det är ju därför vi är till för att hjälpa
varandra", som en tjeck sade. Visserligen kan
tjecken också vara snar att brusa upp, men
godmodigheten tar överhanden och de litet buttra
dragen jämnas ut i ett leende. Man kan inte
undgå att känna sig hemmastadd, och man vill
bara gå på nya upptäcktsfärder, men det tråkiga
är att tiden inte vill räcka till.
Tyvärr lyckas jag denna gång inte få plats i
en av de nya tjeckiska tredjeklassvagnarna, som
insatts på de långgående tågen och som är så stil-
Blick in i sagovärlden under jorden i (le tjeckiska
droppstensgrottorna.
fullt och gediget inredda, att jag trodde mig ha
kommit fel, då jag steg på tåget i Prag för att
resa vidare till Brünn. Med undantag av en
motorvagn, som trafikerade sträckan Gand—Brüssel,
var det den elegantaste tredjeklassvagn, jag
någonsin sett, ekpanelade väggar med trevliga
gravyrer, vackra gardiner och skinnklädda, mjuka
soffor i brunt. Men det är ju endast några
timmars resa till nästa uppehåll, Wien, så jag
beslutar mig för att finna mig i mitt öde.
Även om det förflutit flera veckor efter
"An-schluss", så är det dock med en viss undran och
spänning jag närmar mig den leende staden vid
Donau. Visst finns det fortfarande leende
människor här, österrikaren ändrar sig naturligtvis
inte så i en hast, men det ligger en viss tryckt
stämning över staden, det kan inte hjälpas.
Kanske dekorationerna i vitt, svart och rött med
hakkorsmärket i större eller mindre format på nästan
varenda människa och Hitler på alla affischplank
i naturlig eller "övernaturlig" storlek, som
landets förste arbetare eller som dess Fiihrer, gör
sitt till att dämpa stämningen. På hotell och re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
