Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Juni 1939 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
På resande fot.
IV.
Det monotona ljudet av vågskvalpet mot
färjan är sövande, men kylan är också
genomträngande och håller mig vaken. Visserligen är det ju
inte nödvändigt att sitta här ute, men det är
ändock bäst, så att man har tillgång till frisk luft.
Förnod’igen anser också de flesta så, de tycks ta
plats va/ som helst och hur obekvämt som helst
hellre än att sitta inne i den visserligen ganska
bekväm-, men kvalmiga salongen. Det är en
komisk syn, de sovande eller halvsovande
gestalterna, som kurar ihop sig på sina resväskor eller
koffertar ocli knuffas hit och dit alltefter båtens
rullningar.
Engelska kanalen är nu som för det mesta
minst sagt upprörd. Om det åtminstone vore
ljust, så att man kunde få njuta av skådespelet.
De upprörda vågorna skulle antagligen skimra i
grönt med vita gäss på kammen. Men det är
beckmörkt. För att få stanna i Paris så länge
som möjligt har jag fallit för frestelsen att ta
nattfärjan över. Endast ett enstaka ljus glimmar
då och då i natten från något fyrskepp eller någon
mötande ångare.
oå småningom skingras mörkret och man
skymtar Newhaven på den engelska kusten. Man är ju
så gott som hos kära släkten: Albions söner och
döttrar. Förutom vår kärlek till friheten har vi
ett alldeles särskilt släktdrag gemensamt:
stelheten och tillknäpptheten och vanan att till varje
pris cacliera våra känslor. Man märker detta
"förtjusande" drag alldeles särskilt, då man skiljs från
de glada, impulsiva och temperamentsfulla
fransmännen Av sig självt liksom stelnar leendet för
att tagas till vid mera passande tillfällen och icke
användas när som helst och utan urskiljning som
i Frankrike. Och ändock är engelsmännen
vänligheten personifierad i de flesta fall. Det är bara
värdigheten som de liksom vi är så rädda om. Så
där spontant glada och leende är endast de
engelska bobbies (poliskonstaplarna) och
busskonduk-törerna. Endast en gång har jag träffat på
motsatsen. Jag råkade komma på samma buss två
Trafikträngsel i Londons centrum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
