Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Dec. 1941 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111 TEXTIL ARBETA REN
måste givetvis detta följas av ett krav om ökat
inflytande från L. 0:s sida ifråga om
löneaktionerna. I femtonmannakommitténs
betänkande har sålunda framhållits, att
Landssekretariatet skall ha överinseende över de
anslutna organisationernas politik samt verka
för dennas enhetliga planläggande och
genomförande. Landssekretariatet skall därför, då
omständigheterna så påfordra, biträda de
anslutna organisationerna vid förhandlingar om
löne- och arbetsvillkor samt äger rätt att till
vederbörande organisation framställa förslag
till uppgörelse. Härvidlag är även att märka
att det på kongressen fattade beslutet
innebär* att ansluten organisation icke är
berättigad vidtaga strejk omfattande mer än tre
procent av organisationens medlemsantal, med
mindre Landssekretariatet därtill lämnat
tillstånd. Utan dylikt tillstånd får icke heller
strejk av mindre omfattning vidtagas, därest
densamma kan antagas föranleda
motåtgärder i form av lockout från arbetsgivaresidan,
berörande mer än tre procent av
organisationens medlemsantal eller medlemmar av andra
till Landsorganisationen anslutna
organisationer. Detta beslut är en av de springande
punkterna i den skärpta centraliseringen.
Man skall emellertid inte fastna i den
föreställningen att femtonmannakommittén
tagit så lättvindigt på detta problemkomplex
att den trott sig kunna nå en slutgiltig och
bestämd lösning genom att skissera nya
stadgar. Kommittén har själv varit angelägen
framhålla att en schematisering av
stadgeväsendet icke skulle vara önskvärd, då
arbetsuppgifterna är så olika och hänsyn måste
tagas till verksamhetens skiftande natur.
Alldeles självklart skulle kommittén också tagit
sig vatten över huvudet om den sökt skriva
stadgar, som i varje detalj kunnat
godkännas av de olika förbunden. Den har därför
gjort det förbehållet att förbunden måste
tillerkännas rätt att i stadgarna lämna föreskrift
om yrkets speciella förhållanden. Det
framlades sålunda inte vid kongressen ett
slutgiltigt förslag till stadgar för de till
Landsorganisationen anslutna förbunden. Men det
avgörande är dock att fackföreningsrörelsens
grundläggande principer kommer till uttryck
i förbundens stadgar.
Genom L. O.-kongressens beslut om
femtonmannakommitténs betänkande, kan således
sägas att riktpunkten är angiven och linjerna
dit pekar mot ett ökat inflytande för
Lands-sekretariatets vidkommande under hänsyn till
frågor av gemensamt intresse för hela
fackföreningsrörelsen och under starkt
hänsynstagande till den fackliga rörelsens aktuella
uppgifter. Det torde väl nu stå utom all
diskussion att fackföreningsrörelsen måste betrakta
som en fara för sin egen sammanhållning,
om det inom arbetareklassen uppstår en mera
markerad skillnad i löner och sociala
förmåner. Det s. k. Skrombergafallet, bl. a.
omnämnt i Sigfrid Hanssons skrift "Solidaritet
och monopolism", ställde detta i
blixtbelysning och även senare företeelser på
arbetsmarknaden har markerat problemet. Alldeles
riktigt har därför fastslagits att de svagare
grupperna bör stödjas i sina
organisationssträvanden och i försöken att vinna en bättre
ekonomisk ställning. Där detta icke är
möjligt med uteslutande fackliga medel, liar
givetvis Landsorganisationen att i samarbete
med politiska och samhälleliga
institutioner-föreslå och verka för socialpolitiska åtgärder
som kunna medverka till en rättvisare avvägd
och enhetligare standard inom
arbetareklassen. På denna punkt spåras starkt
sambandet mellan facklig och politisk verksamhet och
det utgör även ett understrykande av kravet
på politisk aktivitet även för
fackföreningsfolkets del. Detta var ju för övrigt en sak
som i visst sammanhang blev föremål för
ventilation på Textilarbetareförbundets senaste
kongress.
Men säger man på en del håll; om nu den
fackliga rörelsens centralism skärpes
ytterligare — hur går det då med den fackliga
demokratin och innebär inte detta en åtgärd
som kommer att avtrubba de enskilda
medlemmarnas intressen för den fackliga
organisationen? Till detta kan man svara, att lika
litet som det innebär ett avsteg från
demokratin när de folkvalda riksdagsledamöterna
fattar sina beslut, lika litet är det ett avsteg från
demokratin när de medlemsvalda
representanterna inom den fackliga rörelsen fattar sina
beslut. L. O.-kongressen såväl som
förbundskongresserna blir nu som hittills de instanser där
ledningens åtgärder skall prövas och bedömas
under demokratiskt parlamentariska former.
Kongressen är högsta beslutande myndighet,
så bestämmes i både Landsorganisationens och
de särskilda fackförbundens stadgar och att
en förbundskongress beslutar för medlemmar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
