Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan Peterson-Berger nu gått bort blir denna
film också ett äreminne över honom och ger en
erinran om det angelägna i att medan tid är
skapa dylika filmporträtt av våra stormän på olika
områden: en serie filmer av denna art skulle få
ett framtida värde som inte kan skattas nog högt.
Förmedlingsverksamheten har också vuxit ut.
Första året var det cirka 900 program som
förmedlades, nu är det över 2,500. Det är film om
arbetarrörelsen i allmänhet, om reformarbetet, om
hantverk och näringsliv, det är vetenskaplig
orientering, geografiska filmer, idrottsfilmen och
givetvis också stor uppsättning program om
försvaret.
Vad det framför allt gäller i det
mångförgre-nade arbete som Filmo tagit sig an är att
åstadkomma en ny anda på mötena, att ge dem ny ton
och nytt innehåll: vill man kalla det en
renässans, så må det vara hänt. Det är mycket
betecknande, att det var ungdomarna i partiet som var
de främsta pådrivarna när Filmo kom till och att
en man ur ungdomslägret, Hilding Skjold, blev
företagets chef. De unga hade hunnit bli ganska
mätta på trögheten och slentrianen i möteslivet:
det var inte precis fråga om någon missaktning
mot det gamla eller någon bristande pietet, men
man nödgades helt enkelt konstatera, att det inte
gick längre på det gamla sättet om mötena skulle
undgå avfolkning med de negativa återverkningar
detta kunde betyda för organisationerna och den
idé de företrädde. Den största aktning man kunde
visa det tynande gamla var naturligtvis att blåsa
nytt liv i det, att medverka till bevarandet av dess
kärna. Nytt vin måste till i de gamla läglarna om
inte läglarna själva skulle förstöras: den nya
värld, som skapades på det sociala och
ekonomiska fältet, ifråga om kultur och konst och när
det gällde människors vanor och behov i stort och
smått, ville helt enkelt inte få rum i den gamla
sortens möteskultur: hela livsrytmen hade blivit
en annan, den krävde andra former, friskare och
frankare, mindre högtidliga, mer direkta. Och
vilket element i tiden skulle man då sätta sin lit
till i första hand om inte filmen: bildens
suggererande konst, som under födslovåndor förnyat
sig själv och på samma gång blivit ordets och
ljudets, och höll på att införliva även färgen med sin
verkningsradie? Filmen, tidens konst, som ingått
förbund med de rastlöst framvandrande
händelserna själva, som var i pakt med själva framtiden
och dess människor, beredd att ständigt förnya
sig i deras tjänst, kapabel att skänka undervisning,
att propagera och underhålla, att stimulera och
egga till nya tag.
Och med bistånd av denna makt har man
hunnit ett bra stycke i de många organisationer, som
Filmo furnerar med material. Det finns allt skäl
att försätta på samma väg och det finns anledning
att anbefalla ett fortsatt framskapande av
filmberättelser om svenskt arbetsliv, om vad man gjort
och vad man vill i svenska fackförbund och andra
folkliga organisationer, varvid givetvis icke må
förgätas att om också lösenordet heter film, så
kan det inte vara fråga om vilken film som helst.
Man får inte blunda för faran av en alltför
ambitiös tyngd i filmframställningen; det skulle
onekligen vara en ödets ironi, om de kampglada
reformmakarna, som underkänt den gamla
möteskulturen för att den var för trög och
slentrianmässig, själva presenterade samma sorts onda,
bara i förklädnad: tristess i filmisk kapprock,
gäs-pighet i modern kostymering. Det är
naturligtvis inte meningen att alla filmer ska vara pigga
och krya och hurtiga och lägga an på lättfotad
underhållning, men sannolikt är faran större — när
det gäller fixerandet av organisationernas liv och
uppgifter i det framfarna, i nuet och framtiden —
för att materialet skall bli alltför högtidligt,
patetiskt och tungt. En hygglig kompromiss mellan de
båda ytterligheterna är att förorda, på det att
filmen inte må stelna i uniformitet: upplysning och
redovisning utan tyngd, underhållning utan
ytlighet och fladdrighet.
Den filmproduktion, som här närmast avses,
den som berör organisationerna i trängre men icke
trång mening, har alldeles givet sitt stora värde
för att knyta medlemmarna till deras egna
institutioner genom att appellera till deras egen miljö
och deras egna problem. Får Filmo därjämte
möjlighet att i större utsträckning än hittills
producera allmänkulturell film, belysa socialt
reformarbete och samfundsliv över huvud, så är det
mycket tacknämligt. Den tid vi har framför oss
kommer förvisso inte att stå stilla, den är stadd
i rastlös förvandling. Den ropar efter att få
spegla sig i och förklaras av den konstart, som i
eminent mening är dess egen: filmen. Om man
med tillräcklig vidsynthet och det erforderliga
uppbådet av djärvhet tar dess krafter i anspråk,
kan man i anda och sanning tillföra de folkliga
organisationerna nytt liv.
H. B.
Som biläggsblad
i detta nummer av Textilarbetaren medföljer
ett upprop från Folket i Bilds förlag.
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
