Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. - Antropologiska Sällskapets förhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
4
Band I. N:r 15.
Vidare omnämndes ättehögarne och bautastenarne vid Hof i Vsbj socken
(de vackraste inom denna socken), samt inom Laholms, Tjärby och Veinge
socknar, särskildt de s. k. »stenjättame» (15 stycken i rad re6ta 6tenar)
på en hög grusås kallad örelid i Tjärby socken. Ingen af de ofvan niimid*
fornlemningarna Sr belSgen på större afstSnd från hafvet än 1 */, mil, hvaraf
talaren slöt, att hela den återstående östra delen af Halland vid tiden för
deras anlSggande varit obygd. Norr om Gennevadså i Eldsberga och
Tön-nersjö socknar träffas de flesta fornlemningarna på landthöjden, som från
den nämnda ån sträcker sig mot N.O. förbi Tönnersjö kyrka. I Trönninge
socken träffades fornlemningarna samlade på ett litet flygsandsfält å Påarps
bys fälad invid hafvet. I Snöstorps socken iakttogos på en landrygg, som
framgår mellan Lagan och Fyllingeå, förutom grafhögar och stensättningar,
elt slags brandfläckar, som dock icke voro att förblanda med de genom
amtman Vedels undersökningar kända »Brandpletterne» på Bornholm,
hvilka tillhöra den äldre järnåldern, utan af talaren af flere skäl antogos
vara lemningar efter stenåldersfolkets eldstäder. Slutligen omnämndes ett
märkligt graffdlt vid byn Fröböke i Breareds socken, tre mil från hafvet,
hvilket talaren ansåg bafva varit begagnadt af såväl stenålderns som
brons-och järnåldrarnes folk. Talaren slutade med att framhålla de
sydhalländ-ska kyrkornas torftighet i konsthistoriskt hänseende.
Herr Sandeberg förevisade de fynd från stenåldern, han under en i år
företagen zoologisk resa till Hvita hafvet och Kolahalfön funnit vid
Solo-tizk, en hittills okänd fyndort på östra kusten vid inloppet till Hvita
hafvet. Fynden utgjordes af synnerligen väl tillslagna pilspetsar m. m. af
flinta; en mängd flintspånor, samt en på stranden liggande större slipsten,
använd till slipning af stenverktyg, ådagalade att tillverkningen försiggått
på stället. Mängden af flintbollar, som anträffades på stranden, visade,
att äfven sjelfva råämnet var inhemskt. Munkar från Solovjetzk uppgåfvo
sedan, att stensaker hittats på flere ställen längs pilgrirosvägen dit från
Onjegasjön till Hvita hafvet, fastän de ej blifvit tagna till vara. Såsom
den vigtigaste fyndorten omnämndes Konnavolsk vid Segeschaelfvens flöde
ur Segsjön, hvarest man vid lågt vatten lär se spår af forntida byggnader
m. m. på sjöns botten. Goda fyndorter hade äfven anträffats vid Vigsjön
och i trakten af Onjegasjön.
Herr H. Hilde brand framhöll, huruledes de af herr Sandeberg förevisade
typerna i allmänhet funno motsvarigheter inom Sveriges stenålder, hvilket
vore så mycket märkligare, som i det mellanliggande området, i Finland.
Östersjöprovinserna och Lithauen helt andra former förekomma, likasom i
dessa länder i allmänhet icke flinta användes såsom råämne för
stenredskapen. Men den nya ryska fyndort, som blifvit känd genom hr
Sande-bergs undersökningar, kan likväl sättas i förbindelse med Sverige och dess
stenålder, ty samma hufvudtyp förekommer i vårt lands södra delar, på
södra Östersjökusten, i Polen, i Galizien och å hela nordtyska slätten. Att
döma efter de förevisade exemplaren, råder särskildt mellan de nordryska
och de polska fynden stor likhet.
Herr Kinberg yttrade sig öfver vigten af att vid möjligen blifvande
arkeologiska undersökningar i de arktiska trakterna noggrant tillvarataga
de djurlemningar, som dervid kunde anträffas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
