Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
varieteter ibland de taggskaliga sträldjurens (Kchinodermernas),
Maneternas och Polypernas, Snäckornas och Musslornas otaliga arter,
ser man hvimla i den tropiska oceanens varma, kristallklara djup,
hvila på den hvita sandbottnen, bekläda de skrofliga klipporna,
hänga sig likt parasiter fast vid hvarandra, der ingen plats finnes,
eller simma fritt omkring i det genomskinliga elementet, medan
vegetationen jemnförelsevis är långt mindre rikhaltig. Det är eget,
i afseende härpå, att samma lag som är gällande på land och
enligt hvilken djurriket, såsom varande bättre utrustadt för att lämpa
sig efter yttre omständigheter, har större utsträckning än växtriket
(så t. ex. hvimla i Polarhafven hvalar, skalar, hafsfoglar, fiskar och
tallosa arter af de lägre djuren ännu sedan hvarje spår af
växtlighet längesedan försvunnit i den evigt stelnade isregionen, hvars
kalla vatten icke ens alstrar något sjögräs) — att denna lag, säga
vi, gäller äfven för hafvet i afseende på dess djup. Ty, då
dykaren sänker sig mot hafsbottnen, finner han vegetationen mycket
förr upphöra än djurlifvet, och till och med från djup, dit ingen
ljusstråle förmår nedtränga, har sänklodet bragt i dagen exemplar
af lefvande infusionsdjur.
Det är ej vår afsigt att vidare utveckla hvarken den stora
rikedomen inom den animaliska vattenverlden, dess märkvärdiga
egendomligheter eller dess mångfaldiga beröring med menniskan
och hennes hushållning; det skulle härtill fattas oss både utrymme
och förmåga. Meningen med denna, i några hastiga drag
atlat-tade, skizz är derför endast att gifva läsaren en aning om
deskatter hafvet döljer i sitt sköte, ej att beskrifva dem. Ännu ett drag
må dock tillåtas oss att teckna, för att fullända det sagolika i den
förtrollande taflan. Då den ensamme vandraren, hvilken af
vetgirighetens outsläckliga törst blifvit drifven ända till Geylons kuster,
för att der i det genomskinligt klara elementet söka aflocka djupet
dess hemligheter, om aftonen återvänder med sina vunna skatter
hem till sin boning, ljuder emot honom från den närbelägna
stranden genom den förtrollande månljusa natten en vemodig, melodisk
musik såsom af Æolsharpor, hvilkas vexlande tonfall, ehuru milda
och smekande, dock öfverljuda bränningarnes svall. Den gamla
sagan om Sirénsången lefver upp på nytt och blir verklighet. Det
är de »sjungande musslorna»*), hvilka från stranden låta förnimma
sina ljuft klagande toner.
Men vi återvända än en gång till det animaliska landskap, vi
med några spridda drag försökt att teckna. Ibland de många bil—
’) Se Alhenæum 1848. N:o 1089, pag. 915.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
