Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och du bäck — Gud sig förbarma I
Svärmar du ej än och ler!
»Skynda jord — koketta tärna,
Bort med granna drägten, fort;
Att mot flärd och synd dig värna
Jag din bot-drägt färdig gjort.
Och J andra vilda svärmar,
Flägter, dofter utan tal,
Skynden, flyn, Där jag mig närmar,
Ty J stören min morall»
Och hvar ros sig gömde skamsen,
Bäcken stanna’, fogeln teg,
I det pedagogen harmsen
På sin iskatheder steg.
Vild af skadeglädje styrde
Nu sin vrede han ej mer,
Ruska’ sin peruk och yrde
Tätt och ymnigt snöfall ner.
Stormen — gubbens hosta — hördes
Vidt omkring båd’ dag och natt,
Menskans frid och glädje stördes,
Der hon, frusen, instängd satt.
Södern, tjusande Bachanten,
Blef mig dubbelt skön och kär,
Se’n hon vintern, den pedanten.
Lyckats göra mindre tvär.
Här ej, stel och bister, bär han
Sjelf sitt isbelagda ok;
Nej en lustig ture är han,
Glad och yster som en tok.
Grönklädd han kring bygden ilar,
Står på klippan med ett språng,
Väcker blomstren me’u han hvilar,
Sjunger sedan dagen om.
Mulnar han, som hvarje annan,
Någon gång och brummar se’n,
Strålar likväl snart från pannan
Irisglorians blida sken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
