Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
rummet. Detta var äfven ganska behöfligt, då man förut måste
betjena sig af bokstäfver för att utmärka alla de olika tonerna, hvilket,
i den mån musiken utveklade sig, blef allt mer besvärligt för
kompositören och svårfattligt för exekutören.
Enligt de äldsta urkunder man känner, skola Hebreerna hafva
begagnat sig af accenter såsom tontecken. Grekerna betjenade sig
deremot af bokstäfver, men som alfabetet ej var tillräckligt att
uttrycka mängden af noter (de hade nemligen särskilda tecken för
vokal- och instrumental-musik), skiljdes de från hvarandra genom
olika ställningar samt genom accenter. Noternas valör berodde på
stafvelsernas korthet eller längd och der någon tvetydighet i detta
fall kunde uppstå, betecknades de långa stafvelserna med A, de
korta med 15. De grekiska noternas antal uppgick till 900, hälften
för vokal- och hälften för instrumental-musik. Ville man skrifva
en sång med accompagnement, sattes först sångstämman, sedan
instrumental-musiken och slutligen texten. Detta notsystem bestod
af 15 hufvudtonen hvilka dock af Påfven Gregorius den 1, som
lefde i slutet af 6:te århundradet, förminskades till 7 och utmärktes
med de 7 första bokstäfverna af Komerska alfabetet, hvarvid man
betjenade sig af initial-bokstäfverna för första, af lilla alfabetet för
andra och af dubbla bokstäfver för högsta oktaven.
Man ser af denna korta redogörelse för den notskrift, som i
äldre tider begagnades, huru nödvändigt ett nytt och förenkladt
notsystem skulle vara för musikens vidare utbildning. Detta insågs
äfven mer och mer af alla tonkonstens idkare och var Guido
Are-tino, såsom vi redan nämnt, den förste, som åvägabragte någon
egentlig reform i detta afseende, genom att på en notplan, bestå
ende af fem linier, medelst punkter, skrifna på, mellan, ofvan och
under dessa linier, beteckna de särskilda tonerna. Han gaf också
dessa toner vissa benämningar, hemtade från begynnelsestafvelserna
af en latinsk hymn, helgad åt Johannes Döparen, af följande
lydelse:
Ut queant laxis Æesonare fibris
Mixa gestorum Famuli tuorum
Solve polluti Labii reatum
•Sancte /oannes.
Hvilken i öfversättning han återgifvas sålunda:
På det dina tjenare med vidgade bröst må kunna besjunga
dina gerningars under, så borttag, du, skulden från deras orena
läppar, helige Johannes 1
Många af våra läsare känna också troligen de italienska
benämningarne Ut (eller do), re, ini, fa, so, la, si, på de i den dia-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
