Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
Men Iniru ofta hände ej också att, när jag gaf dessa både naturliga
och lödiga känslor luft i ord, de afkyldes af den missaktning, det
förakt, det misstroende, hvarmed jag hörde talas om föremålen
derför. Denne gubhe, hvilken jag fann så vördnadsbjudande, så
älskvärd, kallade man en gammal, narraktig pratmakare, denna
ålderstigna fru, som föreföll mig så moderlig och välvillig, påstods
vara snål och despotisk, denne man, hvilken jag ansåg för ett
mönst«r af rättrådighet, för en »man af heder», sades hafva »en
räf bakom örat», denna maka och mor, som jag nästan ville kalla
Qvinnan i sin fullkomlig het, beskylldes för att försumma sina
barns uppfostran; denne yngling med sin öppna, frimodiga, blick,
sitt raska, lifliga väsende, troddes besöka dåliga sällskaper, och deu
älskliga, intagande flicka, öfver hvars vänskap jag kände mig så
lycklig, anklagades för alt vara en hjertlös kokett. Och så gick
det undan lör undan: de personer, med hvilka jag sammanträffade
i ett sällskap och af hvilkas goda egenskaper, ömsom verkliga,
ömsom inbillade, jag kände mig intagen, klandrades, häcklades,
förtalades i en annan sällskapskrets och så snart-jag öppnade min mun
för att prisa1 dem, för att tala om det goda jag trott mig finna
hos dem, möttes jag af ett »men», en axelryckning, ett tvetydigt
smålöje. Med mitt deltagande för de af olyckan hemsökta gick
det än värre; ty man försäkrade, att de på ett eller annat sätt
varit sjellTörvållande till sin olycka, att den endast var ett rättvist
strafT för deras handlingssätt o. s. v. Mitt hjerta nästan
hopkrymp-tes vid dylikt tal och när äfven jag stundom såg, att jag bedragit
mig på personer, hvilka jag visat vänskap och förtroende började
jag slutligen betvifla tillvaron af mensklig dygd. Bittert begret jag
förlusten af mina ungdomliga illusioner och kände mig böjd att
blifva misanthrop; men då manade mig lifvet och dess fordringar
till arbete och verksamhet, och, en gång indragen i dess brusande
hvirfvel, blef mig, ingen tid öfrig för grubbel och mjeltsjuka. Den
prisma, hvarigenom jag vid mitt första utträdande i verlden skådat
omkring mig, var sönderslagen, det är sant, men det sotade glas,
hvilket svårmodet räckt mig, delade lyckligtvis samma öde och jag
betraktade nu min omgifning med mina egna ögon, som, vägledda
af erfarenhet och eftertanka, småningom ingåfvo mig den
öfvertygelsen, att verlden hvarken var absolut god eller absolut ond, utan
en sammansättning af mörker och ljus, af ondt och godt,
medan det uppenbarade ordet lärde mig att »Gud låter sin sol
uppgå öfver både goda och onda» och mitt eget hjerta bjöd mig
att hellre tro det bästa äu det värsta om mina medmenniskor.
Tidskrift för Hemmet. Årg. II. Haf t. IV. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
