Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
nnder detta inflytande. Då jag inträder i vår herrliga domkyrka-,
i sig sjelf en af de heligaste tankar, som någonsin af
mennisko-makt blifvit förkroppsligade, kominer sångens stigande flod
strömmande emot mig genom de dunkla hvalfven; den fyller
hela rymden utom mig och själen inom mig; den öfvergjuter
mig såsom med himmelska dofter; den bär mig såsom på
vindens vingar uppåt, uppåt, allt högre mot den outsägliga
glädjens och frihetens och visshetens rymd. Jag stiger med dess
jublande tonsvall — allting ljusnar omkring mig, och jag
tycker mig blicka in i oändligheten, tills slutligen en stilla
hänförelse griper mig och jag försjunker i salig hvila. Det är
detta lif du skildrat i beskrifningen på de himmelska körerna.
Det är själens musik, då den försjunkit i Guds vilja,
genom-bäfvad af den heliga kärlek, vidgad af den energi, hvilken den
sedermera skall utöfva under alla det verksamma lifvets
vexlande skiften. Från sådana stunder återvänder jag hem öfver
de grönskande fälten, lyssnande till samma toner i vindens sus
genom gräset, och längtande till ett lif så rent, så lofsägande,
som det markens blomster lefva.
I detta ögonblick nådde de båda bröderna hemmets dörr,
och stannade der för att se tillbaka. George Herbert kastade
öfver nejden en halft tankspridd blick, som dock
genomskimrades af en himmelsk färgglans, ett vemod utöfver all glädje.
Hans broders blick var lastad på honom, och i det bleknande
dagsljuset förekom det honom som hade det varit en
afskedsblick. Och det var så. Det dröjde ej länge förr än George
Herberta själ på lätta vingar höjde sig upp i de renare
sferer, för hvilka den länge varit redo, men dock ej otåligt
efterlängtat.
Bröderna träffades icke mera; men de hade tillsammans
njutit en stunds ren vänskap, då ande drogs till ande af trons
ledande ljus, och hjerta till hjerta under den gudomliga
kärlekens inflytande.
Det var en stor välgerning bevisad tvenne dödlige."
Härmed afslutar Margaret Fuller sin berättelse och vi
Var Lektyr. Har läsaren funnit något nöje deraf? Har han,
likasom vi, funnit ett eget intresse att, just nu, under en tid
af så mycken andelig splittring, lyssna till den enkla framställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
