Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
och handlade i öfverensstämmelse dermed. Från och med denna dag
var jag ofta tillsammans med An als cCArmagnac och min önskan att
studera hennes karakter blef uppfylld, ty hon var kanske sällan så
öppen mot någon som mot mig. Jag var ej ofta närvarande vid
hennes grandes réunions, ej heller i hennes närhet på promenaden
eller andra publika ställen, men hon tyckte om mitt sällskap, när
hon var ensam, och gjorde alltsomoftast besök i ScKwallennest.
"Ni är så olik alla de andra", brukade hon säga. "Det
uppfrf-skar mig att tala vid er. Det är mig, som kände jag nordanvindon
tillföra mig svalka och friskhet. Ni är så sann, så enkel och
naturlig, att mitt hjerta nästan omedvetet öppnar sig för er. Och det gör
godt att ibland få uttala allt som gömmes derinom. Jag har så fi
vänner — kanske ingen", tillade hon med en suck.
"Ni, Madame, ni, så älskad, så firad, så beundrad?" Hon
smålog sorgset, nästan bittert.
"Firad, beundrad — må så vara! Och detta skall räcka så
länge jag passar till salongsprydnad, så länge jag står ut med denna
rol. Men älskad — nej!"
"Än er mau då?" Jag vet ej hvarföre, men jag nästan tvekade
att framställa denna fråga.
"Min man?" Den unga qvinnan uttalade långsamt dessa tvenne
ord, under det en mörk sky drog öfver hennes anlete. "Älskad af
honom, älska honom? Nej! Hyser jag för honom någon känsla, så är
det motvilja, afsky, kanske" — hon sänkte rösten, liksom bäfvade hon
för sina egna ord — "till och med hat,"
Hon läste i mitt ansigte den smärtsamma förvåning jag erfor.
"Ack, detta förstån J ej, J den kalla nordens lugna barn",
utbrast hon med passionerad häftighet. "Ert blod flyter lika stilla i
edra ådror som edra långsamt rinnande floder, hvilka stelna och
tillfrysa vid beröringen af vinterns isiga andedrägt! Känslorna, som röra
sig i edra hjertan, äro lika matta som de bleka strålar, hvilka
vintersolen tillskickar eder oeh som ej förmå upptina det öfver er
fädernejord utbredda snötäcket. Ert lifs roman hur stilla och passionfritt
utspelas ej den! Utan tvång, utan uppsigt tillåter man ju hos er de
unga att umgås med, att älska hvarandra, att med föräldrars bifall
göra sitt val för lifstiden. Äktenskapets band helgar denna kärlek,
mannen lefver och arbetar för sin familj, hustrun för make och barn
— och så förgår hela lifvet som en enda enkel, kanske något
enformig, men dock ljuf idyll. Denna lugna lott, denna stilla
obemärkta lycka har ej blifvit oss beskärd, har ej blifvit ämnad åt oss,
ett varmare luftstrecks lätt hänförda, passionerade barn. Blodet
glöder i våra ådror, såsom vinsaften i drufvan, och de af tvång och
konvenans i hjertats djup instängda känslorna bryta sig slutligen
fram med lika oemotståndlig makt som lavaströmmen uppväller ur
vulkanens krater. Vi födas för att lefva i ordets fullaste bemärkelse,
älska, sä som J ej kunnen göra eder någon föreställning derom, lida,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
