Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
för mina fötter, men han intog mig, han var det beau ideal af en
man, som stundom föresväfvat äfven mitt hjerta, hvars jemnvigt
fullkomligt stördes af den nya känsla, som så helt och hållet
bemäktigade sig detsamma. Ni vill kanske säga mig att det var orätt, ja,
synd att der inrymma en dylik känsla, men hvad visste jag derom,
arma, oerfarna, åt mig sjelf lemnade barn, annat än hvad instinkten
sade mig, och denna instinkt var lyckligtvis ännu ej missledd. Ovan
vid sjelf beherrskning, förmådde jag dock ej dölja mina känslor, så
mycket mindre som de voro delade och besvarade, hvarföre också
min man snart nog upptäckte dem. Månhet om sin heder, fruktan
för åtlöje, verkade på honom mer än svartsjuka — ty jag tror
aldrig att han älskat mig nog för att erfara denna lidelse — och
bestämde hans handlingssätt. Men han var för mycket verldsman för
att göra väsen af sig och ställa till några uppträden. Han förstod
att göra Adolphe misstänkt hos regeringen, och denna, skuggrädd
som den var, räknade ej så noga med bevis — den ädle, lofvande
ynglingen, ämnad att blifva en prydnad för litteraturen, ja, för sitt
land, såsom han redan var det för salongerna, föll ett offer för det
nedrigaste förtal och blef förvisad till Cayenne."
M:me dArmagnae, nästan qväfd af sinnesrörelse, dolde ansigtet
i sina händer.
"Men vet ni då verkligen att er man" — stammade jag, föga
mindre upprörd än hon.
"Ja, jag vet det, har bevis på att det var han, endast han
som störtat honom", sade den olyckliga qvinnan, "och från den
stunden har jag af skytt honom. Förtviflad, tillintetgjord vid
underrättelsen om det grymma öde, hvilket träffat den, som jag älskade öfver
allt annat på jorden och för hvilkens sällhet jag med glädje velat
ge mitt lif, och medveten om att jag, just jag ådragit honom det,
ville jag draga mig ur verlden, afstå från alla nöjen, gå i kloster;
men den känslolöse man, hvars namn jag måste bära, ville ej
tillåta mig det, utan tvang mig att fortsätta samma lefnadssätt som förr,
men med hvilka känslor jag nu gjorde det, det ma ni sjelf bedöma.
"Flera år ha förflutit sedan dess, men minnet häraf förföljer mig
alltid såsom en hemsk vålnad, tillslutande mitt hjerta för hvarje
ömmare känsla. M:r cTArmagnac och jag se hvarandra så litet som
möjligt och, när så sker, alltid med stor ceremoni. Jag fortfar att
föra en verldsdams lysande och tomma lif; att roa mig, som ni ser,
om vintrarne i Paris, om somrarne vid de fashionabla badorterna, och
verlden kallar mig lycklig och mängden afundas mig. Jag vore
färdig att kalla denna beundran, denna afund för ett bittert hån; men
erfarenhoten har alltför väl lärt mig att lifvet endast är ett glänsande
skal utan kärna."
Jag ville protestera mot en så nedslående lefnadsåsigt, men hon
afbröt mig: "det är ej värdt att nu tala en philosophi, dertill äro
vi båda för upprörda. En annan gång, — s’il votis plail. Jag har
för resten ingen mer tid att disponera öfver, ty jag har antagit Lörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
