Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
omtaladt i 6:te boken af Æneiden, hans sammaträffande med
vänner och fiender, de förutsägelser om framtiden, som hans
fars ande meddelade honom och de tusen rysliga bilder,
hvarmed den romerske skalden pryder Horners enkla skapelse, hos
Dante uppväckte den tanken, att äfven han, såsom Æneas,
skulle kunna bryta lifvets skrankor, upptäcka hemligheterna i
skuggornas rike och afhölja dem för menniskornas ögon.
Begreppen oin ett lif efter detta voro på denna tid oskiljaktigt
förbundna med de hemskaste skräckbilder och de
vidskepligaste föreställningar. Den, som derföre år 1300 ville beskrifva
en färd i underjorden, egde en outtömlig tillgång på poetiska
hjelpmedel, för att gifva den lättrogne mängden en
föreställning om himmel och helvete, ty dessa beskrifningar lågo nära
till hands i folksägnerna.
Den oupplysta mängden pekade också på skalden, då han
gick förbi och trodde sig i hans mörka anlete och krusiga hår
märka spåren af den outsläckliga eldens glöd och lök. Den
ansåg såsom ett fromhetens och vedergällningsrättens verk
att besöka så väl de för längesedan som de nyligen afilidnes
skuggor, skildra de sträf!’, son) den eviga rättvisan pålagt
dem, rycka hyckleriets mask af personer, som bedragit
verlden och tillvunnit sig oförtjent ära, återgifva ett godt namn
och rykte åt dem, hvilka afunden och elakheten ej ens
lemnade ro i grafven, lindra de efterlefvandes smärta genom
att visa den saknade bortgångnes sällhet, der han jublade
bland de saliga, eller hans lugna undergifvenhet i skärselden.
Och för skalden sjelf var det ju en hänförande tanke att, om
ock blott i föreställningen, träffa de store mäns andar, hvilkas
nauin han var van att nämna med vördnad och hänryckning,
att tala med dem, hvilkas död verlden bittert ocli fruktlöst
beklagat, ja, till och med en sjelfvisk, ehuru oädel
tillfredsställelse i att sålunda se sina fiender bestraffade.
För en efter kunskap ifrigt törstande själ låg det ju en
sällhet i hoppet att, äfven endast i inbillningen, se förut
otillgängliga sanningar afslöjade, och i berättigandet att utsprida
sina föreställningar derom på ett så åskådligt, bevisande sätt,
att alla tvifvel snart sagdt måste upphöra. Han skulle
sålunda intränga inom evighetens slutna förlåt och släcka sin
mångåriga törst i sanningens källa. Denna sanning, som han
ville oinkläda med alla poesiens undersköna behag, skulle af de
dödlige emottagas såsom uppenbarelse. Bad ej i himlen en engel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
