Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
Den 6örjande makan träffades kort derpå af ännn en hård
pröfning, då hennes äldsta barn, en åttaårig flicka, dödades af
ett skott från en af fadrens ännu laddade pistoler, med
hvilken hennes sköterska oförsigtigt lekt. En liten gosse återstod
dock ännu, den enda resten af ett lyckligt äktenskap, och
efter några månader kom den lilla Marie till verlden. Men
med familjefadrens bortgång hade välståndet öfvergifvit hemmet,
och sorg och fattigdom mötte den lilla faderlösa vid inträdet i
lifvet. Hennes barndom var dyster; glädtiga lekar, granna
leksaker, glada fester — för Marie fanns ingenting sådant. Hon
erfor aldrig denna lyckliga glädje utan orsak, som hör
barndomen till; tvertom gret hon ofta utan att veta hvarför. Sannt
är ock, att der fanns föga anledning till glädje inom det
torftiga hemmet. Madame Carpantier, långt skiljd från sina egna
anhöriga och vänner, sträfvade ensam, natt och dag, för att
förse huset med den oumbärligaste nödtorft och förskaffa sina
båda barn någon uppfostran, hvilken i Frankrike vid denna
tid ej stod att erhålla kostnadsfritt. Hela hennes lif egnades
åt arbetet och åt barnen, och hennes lilla dotter var å sin
sida träget upptagen af sin skolgång och den hjelp hon kunde
gifva modren. Då Marié kom hem om aftnarna, arbetade
nemligen äfven hon efter sin yttersta förmåga och utan ätt klaga.
Endast någon gång, då hon hörde grannarnas barn från hus
till hus kalla hvarandra till leken, då hon-, från sin
vindskupa, såg dem i ljusa, fina drägter begifva sig ut på
någon lustvandring, endast då kände hon någon gång sitt lilla
hjerta svälla af vemod och erfor omedvetet hvad hon sedan så
vackert uttalat:
"Mère; le jour finit, ta main doit Hre lasse,
Laisse enfin ton travail, laisse que je t’embrasse>
Je ne sais quoi me pèse et m’at triste aujourd’ hvi.
Viens, j’ai peur de la viel O mère, quel ennuii
— Pour ten äller courir à travers les campagnes
Tantot j’ai vu partir mes petites compagnes. —
Ohiqii elles auront dü courir et foldtrer >"
Sorgsen återvände Marie efter sådana stunder till sin
arbetsplats vid modrens knä, under det denna, för att förströ
henne, berättade om forna glada tider, om den döda
systern och isynnerhet om fadren. Marie tröttnade aldrig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
