Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
dömen på Fryxells ocli Orvar Odds framställningar, hvarföre
lian ju ej är att klandra, såvida han genom egna forskningar
kommit till samma resultat. Men nu tycker man sig finna,
att han ofta blott slafviskt säger efter, utan att hans
föregångares åsigter hunnit rätt sammangjutas med lians egna. Så
t. ex. upprepar han det nyss från Orvar Odd anförda
yttrandet om Afzeli "Necken" och rigtar det mera enskildt mot
Afzelius. Som ytterligare gravamen, anför Dietrichson "den
guldbeströdda stranden", hvilken tirad Orvar Odd visligen
med tystnad förbigår, väl vetande att detta uttryck var
berättigadt af sagan.
Anmärkningsvärdt är det olika sätt, hvarpå Orvar Odd
och Dietrichson bedöma Almqvist. Dietrichson knappast
antyder hans dunkla och besynnerliga originalitet (är ej detta
ett bevis på författarens sympatin för fosforism, tagen i
bemärkelse af oklarhet? Eget nog har detta ord fått en motsatt
betydelse af den ursprungliga, nemligen den af ljusbärare).
Dietrichson antar, att Almqvist var en dubbelnatur, sjelf ett
"aniiiial cæleste". Orvar Odd tecknar honom vida
ofördelaktigare, nästan som en mörkrets ande, men begåfvad med en
fantasi så lefvande, att han kunde förskapa sig till en ljusets
engel. Mig förefaller Orvar Odds uppfattning både vara den
sannaste och bäst uttryckta.
För att gifva ett prof på Dietriclhsons framställningssätt,
samt för att vidare belysa Tegnér såsom skald, vill jag
anföra Dietrichson^ åsigt om Tegnérs poetiska uppfattning af
Frithiofs-sagan. Efter att hafva anfört Oehlenschlägers försvar
af poetisk idealisering, yttrar Dietrichson sig sålunda (sid.
114). "Denne Betragtning har visselig en sand Side, i det
den henpeger paa Nödvendigheden af digterisk Idealiseren, men
den store Digter gjör sig dog her skyldig i en Misforstaaelse.
Man idealiserer ingenlunde ved at kaste en Tids Egenskaber
over en andens Karakterer; i enhver Tid ligesom hos enhver
Person födes Egenskaberne ligesom udaf Karakteren; Tidons
Væsen er Et og maa gjengives som Et, enten Tro eller Utro.
Poetisk Utro gjengives den nu lige saa vist, naar man, uden
at borttage alt Uvæsentligt, skildrer Tiden efter dens
Tilfæl-digheder (prosaisk), som naar man söger at brede et falskt,
fra en anden Tid laant Skjær over den (hyper-idealistisk);
poetisk Tro skildres den, naar man fremstiller hine Tider
efter deros sande Væsen, med Bortfjernelse af alt Tilfældigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
