Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
dager. Ack! huru denna tanke ger mig tröst! Jag är då bätlre än
jag synes /är menniskor/–och likväl, huru hårdt att har pä
jorden, der man borde älska och vara älskad, se sig misskänd och känna
sig sà fremmande och sluten for alla. Och jag älskar dock så varnat, sà
innerligt mina medmenniskor, att jag med glädje skulle underkasta mig
den hårdaste uppoffring, om jag dermed kunde gagna dem i stort. Men
jag kan aldrig närma mig till någon; jag är så rädd, så blyg, så
miss-tiogen mot mig sjelf. Det är mig nästar, omöjligt all tänka redigt, då
jag talar med en fremling. Först när jag blir lemnad ensam, finner jag
hvad jag borde hafva sagt."
Här synes den skrifvande hafva gjort ett uppehåll och
kastat en återblick på sitt förflutna lif, för att utforska
anledningen till denna oöfvervinnerliga blyghet. Det ensliga ölifvet,
oafbrutet fortsatt ända till hennes 22:dra år, synes henne väl
såsom hufvudgrunden derför, men åtskilliga andra
omständigheter framstå äfven såsom i väsentlig mån medverkande, och
framkalla en skymt af bitterhet i det unga sinnet. Minnet af en
stuudom något sträng och ojemn behandling af hennes första
(henne dock så tillgifna) lärarinna sammanfaller med den
första benägenheten att sluta inom sig, hvad hon djupast kände
och tänkte. Dertill sällade sig hennes saknad af att hos sin
öfriga qvinliga omgifning icke finna den öfverlägsna bildning
och den höghet i åsigter, som kunnat draga hennes unga
lärgiriga ande upp mot ljusets rymder, samt minnet af huru
fruntimmerna i huset nästan, med sina (i hennes ögon) små
hvardagliga intressen, ställt sig emellan henne och den person,
soin ensam hade all hennes kärlek och beundran, honom, hos
hvilken allena hon fann gensvar för sina vaknande tankar och
känslor, den ende, till hvilken hon tyckte sig obetingadt kunna
se upp — detta så oafvisliga behof hos en själ sådan som
hennes — med ett ord, hennes far. Hon erinrar sig med en
viss bitter ironi de fåfänga försöken att bibringa henne den
gängse smaken för själlösa och gycklande nöjen; ’’man ville
förmå mig att som ett barn jollra bort lifvet i lek — men jag
föraktade allt, som ej hade något ändamål’, tillägger hon,
med en hänsyftning på, att hon redan den tiden anade ett
högre ändamål för sitt lif än blotta nöjet, och uttalar omedvetet
i dessa ord programmet för hela sitt efterföljande lif. Ilun
mindes, huru hon börjat mer och mer tänka öfver sin qvinliga
omgifning och, derunder känt sig allt mera, kall och fremmande
for densamma, "jag böjde mig ej mera efter deras vilja — jag
längtade bort från mitt hem — ut i verlden — jag visste ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
