Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
"Haf blicken ständigt fästad pä del hela och sträfva till dess
fullkomnande. Kan du ej sjelf blifva något hell, sä betrakta dig dock såsom
medlem — — — —" Meningen är öfverstruken och aldrig fullbordad.
Man skulle mycket misstaga sig om man af den vemodiga
grundtonen i Sophie Adlersparres enskilda anteckningar drog
den slutsatsen, att hon i sitt yttre väsende, visade samma veka
svårmod. Med den henne egna förmåga att betvinga smärtan,
hvilken ända sedan barndomen utmärkt henne, undertryckte hon
äfven nu hvarje klagan och syntes för andra kall och liknöjd
som alltid. Att hon sjelf insåg och sökte motarbeta
öfverdriften af sin ömtåliga finkänslighet, röjes ofta i hennes
anteckningar. Så säger hon på ett ställe:
"Denna ömtålighet måste ligga för djupt grundad i min själ för att
kunna utplånas, ehuru mycket jag än arbetar derpå. Jag har blifvit
don varse från min spädaste barndom; den kan ej hafva tillkommit
genom uppfostran, då jag ständigt varit omgifven af menniskor, hvilka sjelf
icke egt den eller haft ringaste aning om doss tillvaro hos andra. Jag
har lyckats dölja denna känsla, men icke qväfva den och har lidit
mycket deraf, har genom den blifvit mera sluten, fått ett slags skygghet för
menniskor, som haft ett skadligt inflytande på min själsutveckling. Jag
känner ett så innerligt behof af att älska menniskorna och vara älskad
af dem tillbaka; men sjelfva denna känslas ömtålighet blir elt hinder för
dess tillfredsställande och gör lifvet tungt."
En annan gång skrifver hon i gladare lynne:
–"Med våren återkomma friskhet och glädje — en passande
sinnesstämning för att måla. Det är vår i dag också i mitt sinne. Jag har
i dag och flere dagar målat flitigt — i tankarne. När skall det bli i
verkligheten? Kanske aldrig! — — ack nej! nej! Jag vill ännu
hoppas; jag har gjort det nu en tid och varit lugn. Skulle väl Gud hos
mig hafva nedlagt ett så innerligt behof, ett så brinnande begär att på
detta vis — och endast på detta vis — framställa huru kärleken till
Honom och till Hans skapade verk kan förädla menniskan — och det
skulle ej tillfredsställas! Dock — icke förmår jag ana huru Gud i sin
vishet kan besluta öfver mig. Mången, mera rikt begåfvad än jag, har
sett sig bunden inom en trång veikningskrets, som i intet fall var för
honom passande. Har jag rfitt att vänta mera? Nej!"
Denna tanke framkallar ett djupt vemod, som åter nästa
ögonblick ger vika för vissheten om Guds godhet, och
öfvertygelsen, att Han sjelf för henne utsett en konstnärs bana och
att, med Hans bistånd, alla hinder kunna vika.
"Han skall beveka menniskornas hjertan, att de skola åtaga sig mig.
Han skall gifva framgång åt mitt arbete, att det må vittna om Honom
och verka förädlande på menniskorna."
Dagens anteckningar sluta med en i de minsta detaljer nog-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
