Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
Med sinnet väckt för allt det sköna i färg och form, men
saknande tillräcklig knnskap om reglorna för dess återgifvande,
med ögat skärpt för hvarje fel hon begick, men handen allt
för oöfvad att utan ledning kunna rätta det, med fantasien
riktad med en verld af nya idéer, sväfvande förbi hennes inre
syn i skära, luftiga gestalter, men beröfvad förmågan att fånga
dem i flygten och att i ursprunglig friskhet och fägring fästa dem
på duken — stod hon helt och hållet öfverlemnad åt sig sjelf
med sina nyodlade anlag. Här om någonsin gällde det en
kamp mot hinder. Men hvar är kärlekens sol, som upptinar
den tillfrusna nyodlingen? Hvar den trogne odlaren, som
bräcker den islupna ytan, frigör den bundna värmen, löser den
fjettrade lifskraften och bringar djupets skatter i dagen? —
Ack, icke funnos de i Jemtland åtminstone! Hvem kan säga
huru mycket som under denna två-åriga fruktlösa kamp gick
förloradt af fantasiens styrka, af ingifvelsens klarhet? Säkert
är väl, att Sophie Adlersparre blifvit större såsom konstnär,
om hon fått använda dessa år till studier uuder skickliga
mästare. Men — måhända hade hon stått på en lägre punkt af
moralisk utveckling.
Hvem vet! Kanske låg der ännu inom hennes natur, henne
sjelf omedvetet, ett visst trots, som behöfde qväsas, en
sjelf-tillit, som behöfde brytas, en egenvilja, som måste böjas under
en högre, en allsmäktig vilja, innan hon kunde blifva värdig
att, såsom hon alltid åtrådde, i sin mån deltaga i det stora
arbetet på mensklighetens förädling. Kanske behöfde hon lära
rätt inse ohållbarheten af det kära valspråket: "En
Adlersparre gör hvad han vill" och utbyta det mot det christligt
ödmjuka: "Din vilja, min Gud, gör jag gerna". Att det
fullkomligt lyckats henne att tillegna sig denna glada
undergifvenhet, kan man väl ej påstå; men hvem kan hoppas det
om sig sjelf? hvem kan här i lifvet stanna och säga: jag har
nått målet? Om således tron på det gamla valspråket ännu ej
var helt och hållet rubbad, sjelftilliten ännu ej bruten, så var
dock den starka viljan renad och luttrad af pröfningen, och
under de skenbart trotsiga orden låg numera ett tydligen
underförstått: "med Guds hjelp". Att Sophie Adlersparre ej
förgäfves anropat denna hjelp, att hennes bön det "Gud ville
beveka menniskornas hjertan, att de måtte åtaga sig henne",
blifvit hörd, det utvisar den följande ljusningen af hennes öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
