Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
nåder, llon är glad, att han sedan några dagar återtagit sitt torna
förhållande af vänskapligt förtroende till henne, och såsom förr
tillbringat en stor del af dagen i hennes arbetsrum. Hon
antecknar med barnslig noggrannhet huru denna förändring inträffat,
huru hon, en afton då han suttit vid pianot, bedt honom spela en
folkvisa, som hon älskade, (liten Karin), men huru han helt
vresigt förklarat att han glömt den, i det han plötsligt stigit upp
från pianot. Huru han derpå, då hon icke sagt ett ord, närmat
sig, tagit plats bredvid henne och börjat tala oin menniskor i
allmänhet, om deras köld och liknöjdhet för hvarandra, samt huru
han anklagat äfven henne för att vara kall.
Hon frågade om han funnit henne kall för lifvets högsta och
heligaste intressen, för skön konst, för målning, för musik? —
Ilan svarade nej. Hon frågade då, om han trodde henne vara
kall och otacksam för den godhet hon rönte af andra? Han svarade
åter nej. Då bad hon honom uppriktigt säga, hvari hennes förmenta
köld bestod och hvarför han varit ond på henne. Han svarade
icke, utan reste sig hastigt, gick ett hvarf omkring rummet;
stannade sedan plötsligt och såg sig omkring, tog en fruktkorg
och bjöd henne den med ett leende och några försonande, halft
skämtsamma ord, gick derpå till pianot och spelade — Liten
Karin.
Från vintern 39 finnes bland de strödda anteckningarne
endast ett enda blad, hvari hon redogör för en dispyt med kusinen,
derunder flere af hans uttryck sårat henne och lemnat ett
obehagligt intryck. Hon klagar, att hon ej förstår sig på menniskorna,
ej kan vara dem i lag. Deras tycken, deras nöjen kunna ej
blifva hennes. Ilon önskar, att det funnes någon tillflyktsort, der
man kunde lefva, skiljd från verldens oro, endast sysselsatt med
målning och trädgårdsskötsel. "Ack, att ej kloster finnas i
Protestantiska länder!" utropar hon, halft på skämt, halft på allvar.
Hon återgår derpå till sin gamla undran öfver motsatserna i
kusinens karakter. "Med en ovanlig grad af sjelfförtroende och
egenkärlek", säger hon, "har han dock ett godt hjerta, ett oafvisligt behof
af att se menniskor lyckliga omkring sig, att göra dem tjenster."
llon beundrar hans snille och kunskaper, men beder:
"O! min Gudi mA han, innan det blir för sent, lära inse af
huru ringa värde alla kunskaper och all bildning äro, om den rätta
kunskapen fattas!" — lians lättsinniga skämt öfver heliga färemål
smärtar henne djupt. "Min Gud! min Gud! huru bittert har jag ej
lidit häraf!" utbristor hon, tilläggande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
