Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
stånd, som låter Christus bo i sitt hjerta och uf Honom ledas genom
tiden till evigheten. Ack, då han talade härom, kände jag mig så
högt lyftad, kände ett sådant öfvermätt af salighet, att jag var färdig
ropa nog! nog! ty det var mer glädje än jag kunde bära. Huru
liten menniskan! — huru stor Gud! l’å ett så underbart sätt som
i dag, har jag aldrig förr känt det!"
Säkerligen försummade hon aldrig efter detta att höra den
utmärkte predikanten, så snart tillfälle dertill gafs. Äfven till
andra af detta årets predikanter lyssnade hon med glädje, när
helst de läto höra sig, i högmessa eller i aftonsång. Djupaste
intryck synes dock den ofvannämnde — doktor T... hafva gjort.
Efter att en annan gång hafva hört honom, skrifver hon:
"Var i går i Kungsholms kyrkan och hörde en förträfflig predikan at"
T... Hvad jag känner för en varm beuudran för denne man och huru
innerligt tacksam är jag ej mot Skaparen för det Han låter sådana
mäktiga andar uppstå, likt facklor i den mörka natten af värt
jordiska lif, spridande ljus öfver menniskornas förhållande till den Evige
ocli till hvarandra, utvisande den väg de böra vandra och de faror
de kunna undvika. Jag blef mäktigt hänförd af hans tal, kände hur
det väckte i min själ goda uppsåt, starka tankar."
"En barnlek blott (ir fromhet, ej förent med kraft",
plägade Sophie säga med Tegnér. Nu hade hon af predikantens
mäktiga ord känt sig lyftad såsom på starka vingar upp mot
ljuset — mot evigheten — mot Gud! och kanske var det i denna
lyckliga stund hon tecknade sig till minnes de kända orden af
Nicander:
Gud är det första — din Skapare känn!
Själen lian tände, en tindrande gnista;
Gnistan lian fordrar som flamma igen.
Gad är det sista.
Ö[fra dt honom frän vaggan till graf,
Dlomman af handlingar, känslor och tankar.
Han uppå tidernas stormande haf,
Vare ditt ankar. —
Vid midsommartiden 1845 anträdde Sophie Adlersparre sin
andra resa till utlandet och vann så det mål, för hvilket hon i
5 är outtröttligt arbetat och ända till ytterlighet sparat. llon
lemnade Sverige tillsammans med en bekant familj och ankom de
sista dagarne af Juni till Berlin, der vi inom kort åter skola
uppsöka henne*). (Slutet följer i 6:te årgångens I:sU häfte.)
Esselde.
*) Vår mening hade varit ;itt med detta häfte afsluta Sophie
Adlersparres biografi inom 5:te årgången af Tidskriften; men ställda mel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
