Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
Hon steg emellertid upp och gick att anskaffa de begärda
kläderna, men tankfull och drömmande — så kom hon till
salongsdörren. Det var ett ljust och luftigt rum med hvita,
lätta gardiner och blommande liljor och nerier. Golfvet glänste
bländande hvitt; det var skuradt just på morgonen. Hon
stannade i dörren–det kom en häftig önskan öfver henne att
gå tillbaka och lemna hela saken.
Då bröt en solstråle in i rummet och sträckte sig fram
öfver det nyskurade golfvet, smekande i förbifarten de
doftande rosorna i fönstret.
Det var en smal, glänsande solstråle, som lik ett
pekfinger sköt fram öfver golftiljorna.
Hennes blick följde riktningen, under det hon halfhögt
sade: "Huru fint, rent och damfritt—det är ett välgjordt
arbete!" Plötsligt stannade hon. Det låg ett sandkorn på den
blanka tiljan, och sedan hon en gäng häftat sitt öga på detta
föremål, kunde hon icke mer taga det bort.
Det var ett helt oskyldigt sandkorn, och, som det kunde
tyckas, äfven ganska berättigadt att ligga der, men som
solstrålen nu belyste det bakifrån, bildade det en förundransvärd
skugga,
Flera minuter förgingo–det blef en qvart–en
halftimma — — hon stod der ännu, med den stirrande
blicken orörligt häftad på detta sandkorn och händerna hårdt
tryckta mot hjertat.
Dä öppnades dörren på motsatta sidan och hennes man
inträdde, llon rörde sig ej och det var något så eget ocli
besynnerligt i hennes ställning, att han frågade med oro:
"Ellen, livad är det? — Min älskade — tala"!
Men hon talade ej, hon drog ett djupt andedrag och
pekade med en mekanisk rörelse på sandkornet.
Han teg ett ögonblick förvirrad. Men det var också
endast ett ögonblick, som kärlekens heliga instinkt behöfde för
att fatta hela sammanhanget.
Han väckte henne ur denna dvala genom att ömt tatra
o O
henne i sina armar, och mildt strykande hennes hår sade han:
"Jag behöfver icke säga något mer, min älskade. Detta
sandkorn har predikat nog, dock kunna vi aldrig nog ofta
upprepa: huru litet båtar allt eget arbete på rening och
bättring, oin ej "Rättfärdighetens sol" får upplysa vårt hjertas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
