Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
förd i vitterhetskalendern, utgifven till förmån för Asylet, väckt
missnöje och oro hos en del allvarligt sinnade Christna, bland
holm, sid. 57. Då den ofvannämnda Drömsynen, kallad
Yttersta Domen, genom de anmärkningar, som deremot blifvit
framställda såväl i en offentlig tidning, som i enskilda skrifvelser
till förfin, gifvit anledning till den här insända och meddelade
skriften, torde det vara skäl att i några få ord antyda
hufvud-punkterna deraf för dem, som ej redan känna dess innehåll.
Drömmerskan såg menniskoslägtet stå på sitt rum i den
eviga rättens salar, väntande sin slutliga dom. (Ordet synes
antyda att andra domar föregått.) Och hon var med sitt slägte.
En skildring följer af de olika grupperna af andar, de
skuldlösa bidande i salig glädje, men jordens fallna slägte, med
syndens ocli lidandets djupa spår på sina anleten, bidande med
bäfvan domaren och domen.
Drömmerskan kände ej fruktan, men en djup rörelse af
kärlek och medlidande. Hon ville ej, kunde ej tro, att dessa
tallösa skaror af odödliga väsen skulle dömas till eviga qval.
Hennes hjerta trotsade denna tanke — "kärleken trotsar allt,
verlden, döden, afgrunden" — och med ord, beslägtade med en
Mose (2 M. B. 32) och en Pauli (Rom. 9: 3, se Mellins förkl.) utbrast
hon ångestfullt: "Finns i himmelen ingen fullkomlig nåd — —
O! så vill jag hellre vara den fördömda än fördömaren!"
Men den bidade stunden kom; himmelen öppnades —
floder af ljus framvällde derur och en röst gick ut öfver de
väntande skarorna såsom en sakta vind, sägande: "Rädens icke!
det är jag!" Och de sågo en menniskoskepnad at outsägligt
majestät, räckande emot dem sina armar; och de sågo hans
händer genomstungna och vid hans hjerta ett djupt ärr. Äter
tøödo orden: "följen mig!" och det blef en rörelse bland menniskorna.
Nära och fjerran, längre och längre bort rörde de sig, dragna
likasom af en mäktig naturkraft, framåt, uppåt, mot det mål, dit den
gudomlige anföraren ledde. Drömmerskan var med och såg
otaliga händer af de främre skarorna omfatta deras, som efter
kommo; såg englar utgå att upplyfta dem som föllo, hjelpa dem
som blifvit elter i mörkret eller förlorat vägen. Om någon eller
några gingo förlorade, räckte ej hennes blick till att se.
Drömmen slutar med en skildring af de frälsta skarornas
stigande från den ena klarheten till den andra, huru de drogo
under skiljda vägvisare till de många boningarne i fadershuset,
strålande i olika ljusbrytningar, och huru, till slut, för dem,
som voro den gudomlige ledaren närmast, det innersta ljusets
portar öppnade sig, det rena, från hvilket allt annat har sitt
utlopp. Och hon såg det flöda likasom i vågor, drifna af
pulsslagen ur något osynligt och mäktigt hjerta. "Och hon förstod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
