Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•259
och tryckte blommorna inot sina läppar, likasom för att dölja
något spår af rörelse, framkallad vid tanken på en sä plötslig
upplösning af alla de kära hjertebanden.
Tvenne dagar förgingo; John var döende och intet svar
var ankommet. Jag hade redan stått vid mången dödsbädd,
men ingen hade så taait hela mitt hjerta, i anspråk. Då jag
kom in i rummet, sträckte John båda händerna emot mig:
’•Jag visste nog ni skulle komma, Maam. Jag tänker
det lider med mig."
Det led verkligen och det så fort, att jag såg hans
ansigte, ännu medan han talade, betäckas af den gråa slöja, som
ingen mensklig hand kan lyfta. Jag satte mig bredvid honom,
torkade svettdropparne ur hans panna, flägtade svalka åt
honom och dröjde vid hans sida för att hjelpa honom att dö.
Han behöfde väl en sådan hjelp, och jag kunde dock så litet göra.
Såsom doktorn förutsagt, uppn-ste sig den härdiga lifskraften
mot döden, kämpande för hvarje tumsbredd af sitt område;
de starka musklerna arbetade krampaktigt vid hvarje andedrag
och de knutna händerna sträcktes, medan deu bönfallande
blicken tycktes fråga: "Huru länge skall jag lida och dock stilla
vara!" Timma efter timma kämpade han tyst, utan ett
ögonblicks hvila, utan ett ögonblicks knot. Småningom kallnade
lemmarne, ansigtet höljdes af kallsvett, läpparne hvitnade och
gång efter annan slet han upp skjortan öfver bröstet, likasom
hade äfven dess ringa vigt ökat dödskampens tyngd; men
under allt detta grumlades aldrig ögats klara lugn; det var
som hade mannens själ koncentrerat sig der, ännu okufvad af
det lidande, som härjade hans kropp.
Det led mot morgonen. De öfriga patienterue vaknade,
den ene efter den andre, och rundt omkring rummet höjde sig
en krets af bleka anleten och spejande ögon, fulla af bäfvan och
deltagande; ty, ehuru en fremling för de fleste, hade John gjort
sig afhållen af dem alla. Det fanns ingen, soin ej beundrat
hans sinnesstyrka, vördat hans fromhet, afundats hans tålamod
och som ej nu sörjde öfver hans hårda dödsqval. Omedvetet
hade den rena och kraftfulla naturen redan under blott en
veckas tid vunnit inflytande öfver dem alla. Stapplande släpade
sig kamraten och vännen till hans bädd för att vexla ännu ett
ord och en blick. Den oklara rösten och den darrande handen
förrådde styrkan af hans känslor; men inga tårar föllo, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
