- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Åttonde årgången. 1866 /
27

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

27

flickor hjelpt henne att intaga en ställning, som lindrade det
onda, sade hon: »det vore ljuft att få dö så här utan plågor —
dock ej ännu — jag vill» fullborda det började, och, du vet,
det är icke mitt år i år,» tillade hon, hänsyftande på en dröm i
hennes ungdom, enligt hvilken hon ännu skulle haft ett år
att lefva. Fredagseftermiddagen gick hon, stödd på sin
vårdarinnas arm, från fönster till fönster i det stora rummet
och såg ut, likasom för att säga farväl åt den gamla
hemtrakten. Gående förbi en af de stora speglarna stannade hon ett
ögonblick och sade leende: »Se på åldringen stödd mot den
unga!» Derefter talade hon, med svag, ofta ohörbar stämma,
blott afbrutna, enstaka meningar: »Guds röst i naturen — hur
stor!... Ljuset — det eviga ljuset!... Mitt ideal — det är
godt — det är skönt!.. .»

En gång då svårigheten att andas på ett plågsamt sätt
tilltog, sade hon, sakta klagande: »Lifvet år långt och tungt!»
Detta, jemte ordet »ångest! ångest!» ett par gånger sakta
uttaladt, var den enda klagan, som undföll hennes läppar. Flera
gånger tog hon den unga vårdarinnans händer i sina,
sägande med ett förklaradt uttryck i blicken: »ack! mitt
barn! låt oss tala om Christi kårlek — bästa — högsta
kår-lek! — tidens — evighetens ljus!»

Då hennes syster och svåger fredagsaftonen ankommo
hade hon ännu styrka att tacksamt helsa dem, men talade sedan
icke mer.

»Natten var mörk och stormig,» berättar den trogna
vårdarinnan; »tunga skyar jagade hvarann på himlen. Den
sjuka kämpade först hårdt, sedan allt svagare med döden.
Hennes anhöriga och vi sutto tyst gråtande kring
dödslägret. Omkring kl. 2 saktades dödsarbetet, pulsen stannade,
andedrägten upphörde — allt var stilla. Äfven derute hade
oron stillnat — himlen hade ljusnat, och genom brustna moln
blickade månen in och spred en förklarande glans öfver den
dödas anlete.»

Några dagar derefter flyttades den ädla andens jordiska
omhölje till dess sista hvilorum. Den svarta kistan, liten
som ett barns, och üfverhöljd af blommor, bars till kyrkan
af godsets arbetare, följd af den aflidnas närmaste
anhöriga och vänner, samt af Arstafamiljen, alla sörjande så,,
som Fredrika Bremer borde sörjas: djupt, men stilla.
Vägen hade af de närliggande stugornas innevånare blifvit be–

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 11 00:58:52 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tfh/1866/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free