Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
Fogelboet.
Detta poem bar ett visst tycke af den viilkända uppmaningen
i Fredrika Bremers "örninnan": ’ upp mot solen, mot solen." Det
är ett kraftigt maningsord framåt! framåt! som har finnes uttaladt.
Dock gifves mellan dessa stycken en olikhet. "Örninnan’’ försmår
med stolt förakt alla jordiska band: "fogelboet" åsyftar att
ådagalägga, huru vigtigt det är för menniskan att "spränga" de jordiska
band, som fängsla och nedtrycka den mot höjden sträfvande anden.
Det lilla poemet vill vara ett maningsord för en livar att tillkämpa
sig ett fritt och oberoende sinne och oriktig är utan tvifvel den
uppfattningen af denna dikt, som vill deri inlägga den betydelsen,
att här åsyftades en frihet, som ej vore inskränkt inom sina
tillbörliga gränser. I poemet ligger en varning att ej anse jordisk
lycka för det högsta goda och en påminnelse derom, att timlig
sällhet om den ock vid första anblicken ej synes farlig för ett rent
och obefläckadt sinne, understundom kan blifva den boja, som fjettrar
själen vid stoftet och förstör dess ömtåliga fjärilsvingar. Att den
tanken är sann, torde ingen bestrida och hvar och en, som vill se
dikten i dess rätta dager, måste erkänna, än rec. omdöme är
obe-togadt, då han kallar den för en af dessa skenfagra tankar och
styckade sanningar, hvilka kunna vara farligare än den oförtäckta
lögnen. Vi anse dessutom, att poemet i sig innebär något mer.
Det är nemligen gifvet, att, när menniskan utvecklar sig och hennes
karakter skiftar och dess pregel vexlar under olika åldrar, något i
hennes föreställningssätt under en tidigare ålder måste under senare
dar framställa sig för själens blick — endast som ett minne af det
som var. Det är ett sjelfbedrägeri, kunde nian säga, som afslöjas,
det är illusionens bubbla, som brister för verklighetens omilda hand.
Men vissa föreställningar äro oss kära huru oväsendtliga och
tillfälliga de i mer eller mindre grad än må vara, och när vi ansigte
mot ansigte med en obeveklig verklighet, se dessa tomma, men för
oss ljufva former upplösas till intet, griper oss en känsla af vemod.
Vi anse, att detta lilla poem är ett uttryck för en dylik känsla, en
halfqväfd suck, en nästan omedveten klagan ur det hjerta, som
En gång dock rymde en hel liten verld,
Nu blott ett minne.
Sångarens Engel (Vandring?).
Om vi ej misstaga oss återfinnes den saga som ligger till grund
för denna allegoriska dikt hos Castrén. Likheten i stämning emellan
denna dikt och de i rec. nämnda torde vara tvifvel underkastad,
enligt hvad förut blifvit påpekadt. Svårligen torde här vara afsedt
någon allmän poetisk trosbekännelse, ej heller något fördömande af
poesien såsom "den glada vetenskapen." Sagans mening torde vara
att den unges obestämda drömmande och sökande efter idealet
drifves till allvar i lif och diktning genom en verklig smärta. Häri
torde ej ligga någon blaserad "Weltschmertz." Först allvar i lifvet
ger allvar i dikten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
